Berlineral

Berlineral är ett medelstort träd, ofta 10-15 meter i gaturum, med ett påfallande upprätt och regelbundet växtsätt. När den är ung är kronan smalt äggrund till nästan konisk, med en rak genomgående stam och grenar som går snett uppåt - en disciplinerad, pelarlik form som passar trottoarer. Med åren blir kronan något bredare och rundare men behåller sin täta, ordnade karaktär. Avlövad känns trädet igen på den raka stammen, de fina uppåtriktade grenarna och - viktigast - de små svartbruna, kottelika fruktställningarna och de redan färdiga hanhängena som hänger kvar och dinglar genom hela vintern. Trädet håller dessutom sina mörka blad ovanligt länge på hösten.

Hos unga träd och på grenarna är barken slät och grågrön till brungrön, med tydliga ljusa porer (lenticeller) som ligger som små vågräta streck. Med åldern blir stambarken gråbrun och spricker upp i ett grunt, oregelbundet mönster av små flagor och fåror, men aldrig så djupt och grovt som hos en gammal ek eller alm. Helhetsintrycket är en ganska slät, grågrön till brun stam.

Bladet är det som snabbast avslöjar berlineralen. Det är stort - upp till 12-15 cm långt - avlångt äggformat till nästan lansettlikt och drar ut i en tydlig, lång spets, helt olikt den vanliga alens trubbiga eller inskurna bladtopp. Ovansidan är blank och mörkgrön, kanten är jämnt och fint sågad, och de raka sidonerverna löper parallellt ut mot kanten. Skaftet är kort och ofta rödaktigt, och de nyutslagna bladen kan skifta tydligt i violett-rött. Höstfärgen är sällan någon riktig höjdpunkt: liksom andra alar saknar den lönnens och lindens lysande gula eller röda brand, och trädet fäller ofta sina blad sent och mörkt grönbruna. Den ursprungliga Späth-klonen kan dock anta violett- till purpurröda toner på hösten, så en viss färg förekommer.

Berlineralen blommar anmärkningsvärt tidigt. Redan i januari - i milda vintrar till och med i december - och långt före lövsprickningen sträcker hanhängena ut sig till långa (upp till 8-10 cm) gulbruna, hängande \"lammsvansar\" som ofta sitter flera tillsammans. Den extremt tidiga blomningen är så uttalad att pollen från arten dokumenterats kring jultid och kan utlösa allergier ovanligt tidigt på året. De små honblommorna sitter upprätt och utvecklas under sommaren till hårda, små, kotteliknande fruktställningar, först gröna, sedan svartbruna. Dessa \"al-kottar\" är bara någon centimeter stora men sitter kvar på de bara grenarna hela vintern och är ett säkert vinterkännetecken för att det rör sig om en al.