Art i Malmö
Himalayahavtorn
Hippophae salicifolia
Växtsätt
Himalayahavtorn är ett litet, snabbväxande träd – i Malmös gatumiljö oftast 4–8 m, i bästa fall mot 10–15 m – och skiljer sig redan på avstånd från sin buskiga släkting vanlig havtorn genom att den faktiskt bygger en stam och en luftig krona istället för att bli ett risigt buskage. Kronan är gles och oregelbunden, grenarna utstickande och något hängande i spetsarna, och hela trädet har en ljus, silverskimrande ton eftersom bladundersidorna vänds i vinden. Avlövat på vintern känns det igen på den taggiga, snåriga grenbyggnaden med korta vassa tornar, den djupt fårade barken och – på honträd – de gulorange bären som sitter kvar i klasar mot kvistarna när allt annat är kalt.
Bark
Stammen är förhållandevis smal i förhållande till kronan. Barken är gråbrun och blir med åldern djupt fårad och korkig, nästan uppsprucken i längsgående åsar – ett tydligt drag som syns på håll och skiljer ett äldre träd från det glatta, grågröna ungträdet. De grova fårorna samlar fukt och blir ofta bevuxna med mossa och lavar. Unga kvistar är silvergrå till rödbruna av små fjäll, och på dem sitter de korta, styva tornarna.
Blad
Bladen är det säkraste kännetecknet. De är smala och pillika (därav det vetenskapliga namnet salicifolia, "pilbladig"), ungefär 3–8 cm långa men sällan mer än ca 1 cm breda, hela i kanten och utan tänder, med kort skaft och sittande strödda längs kvisten. Ovansidan är matt gröngrå, undersidan tydligt ljusare – silvergrå till brunaktig av tätt sittande små fjäll och hår, bäst sett om man vänder ett blad. Jämfört med vanlig havtorn (Hippophae rhamnoides) är bladen bredare och grönare, mindre silvervita på ovansidan. Mittnerven är nedsänkt; någon iögonfallande höstfärg saknas – bladen faller gulgröna till smutsgula.
Blom & frukt
Arten är tvåbyggare: hon- och hanblommor sitter på skilda träd, så bara honträden bär frukt. Blomningen sker i april, ungefär samtidigt med eller strax före lövsprickningen. Blommorna är mycket små, gulgröna och oansenliga, utan kronblad och utan doft – de är vindpollinerade och lätta att missa. Frukten är en bärlik, saftig stenfrukt, gulorange till orange (skiftningen varierar mellan träd och kan likna vanlig havtorns), omkring 6–8 mm, med en enda hård kärna. Den mognar i sensommaren, sitter extremt tätt tryckt mot grenen och hänger kvar långt in på vintern, då den blir mildare i smaken men mjuk och svår att plocka.
Lätt att förväxla med
Den lookalike man bör tänka på FÖRST är eldtorn (Pyracantha) – en mycket vanlig, taggig stadsbuske med orangeröda bär. Dess frukter är små kärnäpplen vars fruktkött Giftinformationscentralen bedömer som ofarligt, men kärnorna innehåller cyanogena glykosider och bären smakar illa och bör inte ätas råa i mängd; de skiljs lätt: eldtorn har små, blanka, mörkgröna vintergröna blad och bären sitter i runda klasar på skaft, inte de matta pilblad och de sittande, kvisttryckta bär som havtornen har. Inom släktet förväxlas Himalayahavtorn främst med vanlig havtorn (H. rhamnoides), som är buskig och tätt taggig med smalare, mer silvervita blad och orange bär – båda är ätliga, så här är ingen giftrisk, bara artbestämning. Den kan också likna silverbuske (Elaeagnus), som har silverfjälliga blad åt båda håll men torra, mjöliga rödaktiga bär istället för havtornens saftiga, syrliga gula. Avgörande drag: havtornens bär är genomskinligt saftiga och skarpt sura, och bladens undersida är silvrig medan ovansidan är grön.
🍂 Ätligt
Det ätliga är bären, som mognar i sensommaren och sitter kvar in på vintern – och bara på honträd. De är mycket rika på C-vitamin och smakar skarpt syrligt, ungefär som en vass citron; de flesta tycker de är för sura att äta råa i mängd. Därför används de nästan alltid tillagade eller pressade: till saft, sylt, gelé, puré eller smaksättning, gärna sötat. Syran mildras efter den första frosten och av upphettning. Varningar: ät inte den hårda kärnan – pressa eller passera bären och spotta ut kärnorna; havtornskärnan är inte giftig (den pressas tvärtom till olja) men hård och osmaklig att tugga. Stora mängder råa, mycket sura bär kan ge magont. Förväxla inte med eldtornens orange bär – deras fruktkött räknas som ofarligt men kärnorna innehåller cyanogena glykosider och bären ska inte ätas råa. Plocka måttligt så att fåglar och nästa förbipasserande också får, och undvik bär från träd vid hårt trafikerade gator och i hundhöjd – de samlar avgaser och smuts; skölj alltid det du plockar.
Plocka bara det du säkert artbestämt, och smaka aldrig på något du är osäker på.
Himalayahavtorn kommer från torra högdalar i Himalaya, och det märks: den är härdig, vindtålig, kvävefixerande och snabbväxande, en pionjär som klarar mager, salt och kompakterad jord. Just det gör den till ett tacksamt gatuträd i Malmö, där den både binder jord och ger ett ovanligt ljust, silverskimrande lövverk i ett annars grönt gaturum.
Att den dessutom bär ätliga, vitaminrika bär gör den till en liten skattkista mitt i staden – men en som kräver respekt: bara honträden ger frukt, bären är stensura råa och godast tillagade, och man bör vara säker på att det verkligen är havtorn man plockar och inte en taggig stadsbuske med liknande orange bär.
Sorter och kloner i Malmö
Känns igen som himalayahavtorn, men planterade som namngivna sorter:
- Himalayahavtorn 'Robert' Hippophae salicifolia 'Robert' 1