Vitoxel

Vitoxel är ett litet till medelstort träd, oftast 8-12 meter i gaturum, sällan över 15. Kronan är karakteristiskt tät, rundad och kupolformad, ofta nästan lika bred som hög, och sitter på en kort, rak stam. Grenarna går snett uppåt-utåt och bildar en kompakt, jämn silhuett utan de glesa, sprattliga grentopparna man ser hos rönn. Avlövad känns trädet igen på den täta, regelbundna förgreningen och på de tjocka, ulligt grågröna knopparna som sitter tätt mot kvistarna. På vintern är ungkvistarna ljust gråludna och toppskotten kan ha en svag rödbrun ton i solljus.

Hos unga och medelålders träd är barken slät och gråaktig, ofta med en svag grön- eller silverton och med tydliga, ljusa korklinjer (lenticeller) som små vågräta streck. Med åldern blir basen av stammen mörkare och spricker upp i grunda, oregelbundna sprickor och flagor, men kronans grenar förblir länge släta och grå. Helhetsintrycket är en ljus, slät stam — inte den knottriga eller djupt fårade bark man ser hos äldre ek eller lind.

Bladet är det säkraste kännetecknet. Det är enkelt och helt (inte parbladigt sammansatt som hos rönn), brett äggrunt till elliptiskt, ungefär 6-12 cm långt, styvt och något läderartat, med en kort skaftspets. Kanten är skarpt och oftast dubbelsågad; bladet är oflikat eller har på sin höjd en mycket grund buktning mot spetsen — det får aldrig de tydliga flikar som oxelns blad har. Ovansidan är mörkt grågrön och slät; undersidan är tät- och vitfilthårig så att den lyser kritvit eller silvergrå. Nervaturen är mycket tydlig: ungefär 10-14 par raka, parallella sidonerver som löper rakt ut mot varje tand och pressar ned ytan i ett rutmönster ovanifrån. Skaftet är kort och ludet. På hösten skiftar bladen i varmt gult till gulbrunt, ofta med den vita undersidan kvar synlig när bladen vänder sig.

Blomningen kommer i maj-juni: täta, flata samlingar (kvastlika knippen) av små, gräddvita femtaliga blommor med tydliga ståndare, som doftar ganska skarpt. På sensommaren och hösten mognar frukterna till runda till äggrunda, korallröda till scharlakansröda kärnäpplen, omkring 1-1,5 cm stora, som sitter kvar i klasar och ofta är översållade med små ljusa prickar. Bären äts gärna av fåglar och försvinner därför ofta tidigt på hösten.