Pildammsparken

Staden som park

Det börjar med vatten. Pildammarna anlades en gång för att förse Malmö med dricksvatten, och när behovet upphörde lät staden landskapsarkitekten Erik Bülow-Hübe forma platsen till en park för bostadsutställningen 1914. Det han ritade var inte en trädgård utan ett landskap — vida gräsytor som andas, en damm som speglar himlen, och framför allt träd som fått åldras.

Idag står här runt 1 660 kartlagda träd, och tonen sätts av boken. Drygt 700 bokar bildar parkens ryggrad — många planterade redan 1910, alltså äldre än parken själv i sin nuvarande form. På sensommaren sluter de sig till ett grönt valv över Tallrikens gångar; i november lägger de ut en koppartjock matta som får hela parken att lukta skog.

De som rest långt

Bülow-Hübes generation såg parken som en samling — ett levande arboretum. Därför hittar du mitt i den skånska boken sällskap från andra världsdelar. Vid en av gångarna står parkens äldsta träd: två pagodträd (Styphnolobium japonicum) från 1880, ostasiatiska baljväxtträd som blommar krämvitt i högsommaren när nästan allt annat blommat över. Sök också efter turkisk ek, vars läderhårda löv sitter kvar långt in på vintern, och efter idegranar så mörka att de slukar ljuset omkring sig.

Nästan var fjärde träd i parken är en exot. Det är ingen slump utan ett arv: här prövades vad som kunde växa i Malmös kalkrika lera, och mycket av det vi idag planterar längs stadens gator stod först på prov här.

Att se efter

• Bokvalvet kring Tallriken — gå hit en tidig morgon innan löparna.
• Pagodträden från 1880 — markerade på kartan ovan.
• Margaretapaviljongen med sina äldre solitärträd, finast i motljus.
• Övergången från parkens ordnade exoter till de självsådda pilarna nere vid vattnet.