Trädet som värd

Stå still under en riktigt gammal ek och försök ta in vad du ser på. Det ser ut som ett träd. Det är snarare en plats, en adress där hundratals andra liv har sin hemvist.

I Sverige är eken det artrikaste av alla träd. Fler än 1 750 arter är på ett eller annat sätt knutna till den under sina liv: lavar på barken, svampar i veden, skalbaggar i de murkna grenarna, fjärilslarver på löven. För närmare 900 av dem är eken viktig eller helt avgörande: utan ekar försvinner de. Ett enda gammalt träd kan hysa över femhundra arter samtidigt.

Det är värt att stanna vid. När du ser en ek ser du inte en sak, du ser en hyresfastighet med femhundra hyresgäster, varav många inte kan bo någon annanstans.

Och det är här fåglarna kommer in.

…

En fågel äter inte trädet. Den äter det som lever i trädet. En blåmes som letar i ekens knölar och sprickor en aprilmorgon plockar larver och insekter som i sin tur lever på just den eken. Ju fler insektsarter ett träd bär, desto mer mat finns det åt fåglarna, och desto fler ungar kan de få på vingarna. Kedjan är kort och hård: löv, larv, fågelunge.

Det är därför inhemska träd spelar roll på ett sätt som inte syns vid första anblicken. Våra fåglar och insekter har levt med ek, sälg, hägg och rönn i tiotusentals år och vävt in dem i sina liv. Sälgen blommar tidigt, ofta redan i mars, och är då en av de allra första nektar- och pollenkällorna, en frukost för humledrottningar som just vaknat och för vårens första bin. Rönnens bär sitter kvar in på vintern och blir mat åt sidensvansar och trastar när allt annat är slut. Häggen och hagtornen ger både blom åt insekter och bär åt fåglar.

Jämför det med många av stadens vackra prydnadsträd. En japansk prydnadskörsbär eller en exotisk magnolia kan vara en fröjd för ögat, men den har inte vuxit upp tillsammans med vår fauna, och bär därför ofta betydligt färre insektsarter. Det betyder inte att exoterna är värdelösa. Vissa ger nektar, andra bär som fåglar gärna tar, och i en hård stadsmiljö är ett träd som överlever nästan alltid bättre än en lucka. Men en park av enbart importerade prydnadsträd blir tystare än en med gamla inhemska jättar. Färre insekter, färre fåglar.

…

Det finns också en sak till som de gamla träden ger och som de unga inte kan: hål.

Ett träd måste bli riktigt gammalt innan det får håligheter: döda grenar som faller, röta som långsamt urholkar stammen, sprickor där bark lossnat. I dessa hål bor stararna och mesarna, och i de största kan en kattuggla ligga och ruva. Ett ungt, slätt och friskt träd har inga sådana rum att hyra ut. Det är de skröpliga, halvdöda partierna i en gammal ek som rymmer mest liv. Det vi gärna kallar förfall är i trädets värld en bostadsförmedling.

Tänk på det nästa gång någon vill såga bort en död gren “för snyggheten”. Den grenen kan vara någons hem.

…

Gå ut i Slottsparken eller Pildammsparken en tidig morgon i april eller maj, helst före sju, innan trafiken vaknat. Det är då fåglarna sjunger som mest. Ställ dig under ett av de äldre träden och blunda en stund.

Försök inte att se fåglarna. Lyssna bara, och räkna. Hur många olika röster kan du skilja ut? De flesta klarar tre eller fyra innan de tappar räkningen: bofinkens fallande drill, koltrastens lugna flöjt högt uppe, en talgoxes envisa två toner, någonstans en gröngöling eller en näktergal. Varje röst är en fågel, och varje fågel är där för att träden runt omkring ger den något att äta.

Du hör inte träden. Men det du hör finns där tack vare dem.

Och de träd som rymmer flest röster är nästan alltid de gamla, de inhemska, de som fått stå kvar länge nog för att bli en hel värld.