Art i Malmö
Apel (okänd art/sort)
Malus sp.
Växtsätt
Apel är ett litet träd, oftast 4–8 meter, som sällan blir högt och rakt utan i stället brett, lågt och krokigt. Stammen är kort och delar sig tidigt i grova, vridna grenar, och kronan blir rundad till oregelbundet utbredd – många exemplar är bredare än de är höga. Grenstrukturen är det säkraste vinterkännetecknet: längs grenarna sitter mängder av korta, knöliga kortskott (fruktsporrar) där blom och frukt bildas år efter år, och de ger en knottrig, lite rufsig och tät förgrening. Avlövad ser apeln därför stökigare och taggigare ut än de flesta gatuträd, med ett myller av småkvistar och knoppar som sitter tätt intryckta mot kvisten. Ungkvistarna är ulligt håriga när de är unga, och vissa former har korta vassa kvisttaggar.
Bark
På unga träd är barken slät och grågrön till brun. Med åldern blir den gråbrun, ibland med varmare rödbruna toner, och spricker upp i ett rutmönster av små, fyrkantiga flagor och fjäll som ofta lossnar i kanterna – ett sprött, skorpigt intryck snarare än de djupa åsar man ser hos ek eller alm. På riktigt gamla stammar blir den knöligt skrovlig. Den saknar de tydliga vågräta strecken (porer) som banderoll-präglar körsbärsbark.
Blad
Bladet är runt äggformat till brett elliptiskt, 4–10 cm långt, med tvärt avsmalnande eller kort spetsig topp och ett tydligt men inte långt skaft. Kanten är jämnt sågtandad till naggad med ganska grova, ofta lite trubbiga tänder (aldrig flikig). Ovansidan är mattgrön, och det avgörande draget sitter på undersidan: den är ljusare och mjukt luden – stryker man med fingret känns den filtaktig, särskilt på unga blad. Nerverna är fjäderlikt parställda och något insänkta, vilket gör bladet lätt skrynkligt. Höstfärgen är oftast gul, ibland med rostbruna toner; purpurbladiga prydnadsformer går mot bronsbrunt.
Blom & frukt
Apeln blommar rikligt i maj, strax efter lövsprickningen, i små knippen av 3–4 cm breda blommor. Knopparna är ofta rosa till karminröda och slår ut i vitt eller skärt, med gula ståndarknappar i mitten – ett av de bästa sätten att skilja den från päron. På sensommaren och hösten mognar frukten till små äpplen: hos prydnadsaplar bara 1–3 cm, i gult, orange eller klarrött, ofta med kvarsittande foderblad i den nedsänkta blomgropen i fruktens nederände. Frukterna sitter kvar långt in på vintern och är en pålitlig vinternyckel.
Lätt att förväxla med
Päron (Pyrus) är den närmaste förväxlingen: päronets blad är blanka och kala på undersidan, har en finare sågtandning och sitter på långa, vingliga skaft, blommorna har mörkt rödbruna (inte gula) ståndarknappar och frukten är päronformad – apelns bladundersida är luden, bladkanten grövre tandad, ståndarknapparna gula och frukten rund. Hagtorn (Crataegus) har djupt flikiga blad och äkta grentaggar, medan apelns blad är hela och bara sågtandade. Körsbär och plommon (Prunus) har blankare, mer tillspetsade blad, körtlar på bladskaftet och bark med vågräta porstreck, och deras frukt är ett stenbär med en kärna i stället för ett äpple med kärnhus. Vildapel skiljs från odlad apel på i stort sett kala bladundersidor och oftare taggiga kvistar.
Apeln är gaturummets folkliga, lite oregelbundna karaktär – ett träd som aldrig blir pampigt utan charmigt knotigt, med en silhuett som genast känns igen från villaträdgårdens fruktträd. Just därför hör den hemma i Malmö: den ryms på små ytor och i smala planteringar, tål stadens klimat och betalar tillbaka med en kort men överdådig blomning i maj och en lång efterföljande säsong av färgglada småäpplen som lockar fåglar in i staden.\n\nI planteringar och längs gator är det nästan alltid prydnadsaplar (Malus sp.) man möter – urval och hybrider valda för riklig blomning och dekorativ, kvarsittande frukt snarare än för matäpplen. Att arten är “okänd” spelar mindre roll för igenkänningen: kombinationen av lågt brett växtsätt, ludna bladundersidor, rosa knoppar med gula ståndare och små äpplen med foderblad kvar pekar säkert på släktet Malus.
Var den växer
- Videdal 51
- Östra Skrävlinge 46
- Lindeborg 42