Art i Malmö
Balsampoppel
Populus balsamifera
Växtsätt
Balsampoppel är ett stort, snabbväxande lövträd som i Malmö ofta når 15–25 meter. Växtsättet är upprätt och rätt smalt: stammen går rakt upp och grenarna sträcker sig snett uppåt, vilket ger en avlång, något oregelbunden krona snarare än den breda valvform man ser hos ek eller lind. Silhuetten är högrest och lite spretig, och äldre träd skjuter gärna rotskott så att de kan stå i grupper eller bilda smårader längs en gata. Avlövad på vintern känns trädet igen på de grova, raka huvudgrenarna och på de stora, avlånga och tillspetsade knopparna som sitter tätt utmed kvistarna och blänker av klibbig kåda – håller du en kvist mot ljuset glänser knopparna som vore de lackerade.
Bark
På unga träd och övre delen av stammen är barken slät, grågrön till grågul, ibland med ett vaxartat skimmer. Med åldern blir den nedre stammen grov, gråsvart och djupt fårad i långa, oregelbundna åsar och skåror – övergången från slät grågrön bark högt upp till svartfårad bark längst ned är tydlig hos äldre exemplar och är ett bra kännetecken på lite avstånd.
Blad
Bladen är förhållandevis långsmala och äggrunda till brett lansettlika, 5–12 cm långa, med rundad bas och en utdragen, fin spets – alltså längre och smalare än de mer triangulära eller hjärtformade bladen hos många andra popplar. Kanten är fint och jämnt tandad. Ovansidan är mörkt grön och blank, undersidan påfallande ljus, vitaktig till blekt blågrön och ofta med rostbruna eller orange kådfläckar – vänder man på ett blad ser man genast den ljusa undersidan. Nerverna är fjäderställda och tydligt nätådriga. Bladskaftet är runt i tvärsnitt (till skillnad från aspens hoptryckta skaft), så bladen darrar inte i vinden. Höstfärgen är matt gul.
Blom & frukt
Balsampoppel är tvåbyggare, så hon- och hanträd är skilda. Blomningen sker tidigt på våren, före lövsprickningen, i form av hängande hängen: hanhängena rödaktiga av ståndarna, honhängena grönare. Tidigt på sommaren öppnar sig honträdens fruktkapslar och släpper ut mängder av små frön omgivna av vit, bomullslik ull som yr omkring och samlas i drivor på marken – det är denna "poppelsnö" som många känner igen arten på i juni.
Lätt att förväxla med
Oftast förväxlas balsampoppel med jättepoppel (Populus trichocarpa) och de odlade balsampoppelhybriderna, som delar den karakteristiska balsamdoften och den ljusa bladundersidan. Rena arter är i praktiken mycket svåra att skilja åt, och det säkraste skiljedraget sitter inte i bladen utan i fruktkapslarna: balsampoppelns kapslar är tvåklaffiga och kala (släta), medan jättepoppelns är tre- till fyrklaffiga och tätt håriga (luddiga). Bladformen ger bara en svag vägledning – jättepoppelns blad är ofta något bredare och mer äggrunda, balsampoppelns smalare och mer utdraget spetsiga – men eftersom mycket av det som planterats är hybrider går arterna sällan att bestämma säkert på enbart bladen. Mot asp (Populus tremula) skiljer det runda bladskaftet (aspens är tillplattat så löven darrar) och balsamdoften. Mot kanadapoppel (Populus × canadensis) och svartpoppel (Populus nigra) skiljer sig balsampoppeln genom den ljusa, ofta rostfläckade bladundersidan, de kraftigt klibbiga och doftande knopparna och de smalare bladen – deras blad är mer triangulära med jämngrön undersida och saknar balsamdoft.
Balsampoppel kommer ursprungligen från Nordamerikas svalare delar och planterades i Sverige för sin enorma tillväxttakt – den ger snabbt höjd, skugga och ett tätt grönt skärmtak, vilket gjorde den populär i efterkrigstidens parker, längs vägar och på industriområden. Den känns igen redan på avstånd genom sin höga, smala gestalt, men på nära håll är det doften som avslöjar den: en varm, söt balsamdoft som ligger i luften kring trädet en fuktig vårdag när knopparna brister.
I Malmös gaturum hör balsampoppeln hemma som ett robust, tåligt träd som klarar blåst, stadsjord och kustklimat. Den för med sig ett stycke 1900-talets stadsplanering, men ses idag med blandade känslor – den sprider sig med rotskott och dess fröull kan vara besvärlig, och i Sverige betraktas den som en art att hålla viss uppsikt över. Just därför är den värd att kunna känna igen: ett stort, doftande poppelträd med ljusa bladundersidor som berättar om en svunnen tids gröna ambitioner.