Bergek

Bergeken är ett stort lövträd, i parkläge 20-30 meter högt, med en rak och genomgående stam som ofta går att följa högt upp i kronan - till skillnad från skogsekens knotigt förgrenade huvudstam. Kronan blir bredt äggrund till välvd och verkar mer regelbunden och samlad. Grenarna går rakare och i jämnare vinklar uppåt. Avlövad på vintern känns trädet igen på den raka centralstammen, det fina och relativt jämna grenverket och de spetsiga, klungvis sittande knopparna i grenspetsarna - mindre vresigt och krokigt än en gammal skogsek.

Hos unga träd är barken slät och gråbrun. Med åldern spricker den upp i en finare, jämnare och något grundare fårning än hos skogseken, med smala längsgående åsar som bildar ett tätt och regelbundet mönster. Helhetsintrycket är en stam som är mindre djupt och grovt furad än en gammal skogsek - mer ordnad och finkornig på avstånd. Barken ensam är dock ett osäkert kännetecken; lita hellre på blad och ollon.

Bladet är 7-14 cm långt, omvänt äggformat och jämnt flikat med 5-8 par grunda, rundade flikar som sitter symmetriskt utan djupa, oregelbundna inskärningar. Det avgörande draget är basen och skaftet: bladbasen smalnar jämnt och kilformat ner i ett tydligt skaft på 1-2,5 cm, och saknar de små örliknande flikar (öron) som skogseken har. Sidonerverna går jämnt ut, en i varje flik - hos skogseken löper däremot ofta extra nerver ut i bukterna mellan flikarna. Undersidan har en fin, ofta stjärnformig behåring som kan kännas mjuk mot fingret. Höstfärgen är gulbrun till varmt brun, och de torra bladen sitter ofta kvar långt in på vintern.

Bergeken blommar i maj samtidigt som löven slår ut, med gulgröna, hängande hanhängen medan de oansenliga honblommorna sitter i bladvecken. Ekollonen mognar samma höst, i september-oktober. De är avlånga, sitter två till flera tillsammans i en grund skålformad ollonbägare och - det viktiga kännetecknet - de är så gott som oskaftade och sitter tätt tryckta direkt mot kvisten, inte på en lång stjälk.