Bohuslind

Ett storvuxet lövträd, i goda lägen 20-30 meter högt, med rak genomgående stam och en tät, högvälvd till äggrund krona. Grenarna går snett uppåt och ger ett mer regelbundet, samlat intryck än hos den bredkroniga skogslinden. Som gatuträd hålls den ofta nere och formklippt, men får då en kompakt, rundad form. Avlövad känns linden igen på den fina, rika förgreningen där kvistarna delar sig i mjuka bågar, på de röda, knubbiga och kala till svagt håriga vinterknopparna med två synliga knoppfjäll, och på att stammen oftast är slät utan de yviga skott- och vårtbildningar vid basen som ofta sitter på parklind.

Unga stammar och grenar har en slät, gråbrun bark, ofta med en svag glans. Med åldern blir barken mörkare och spricker upp i ett finmaskigt, längsgående mönster av smala åsar och fåror - mer regelbundet och finare tecknat än ekens eller almens grova barkrutor. Stammen förblir vanligen jämn och ren; ymniga vattenskott och vårtiga utväxter vid stambasen talar snarare för parklind än för ren bohuslind.

Bladen är stora, ofta 8-12 cm (upp mot 15 cm) och därmed påtagligt större än hos skogslinden, vars blad sällan når över 7-9 cm. Mot parklinden duger storleken däremot inte ensam - även hybriden kan ha stora blad. Formen är brett hjärtformad med en kort, utdragen spets och en sågad kant. Det avgörande draget sitter på undersidan: den är mjukt ljushårig, särskilt längs nerverna, och i vinklarna där nerverna grenar ut sig sitter små tussar av vita hår - hos den snarlika skogslinden är dessa tussar i stället rostbruna, och dess undersida är i övrigt kal och blågrön. Tvärnerverna mellan huvudnerverna syns tydligt och ger bladundersidan ett markerat ådermönster. Bladskaftet är hårigt. Höstfärgen är klargul, ibland med en grönaktig ton, och slår sällan över i rött.

Blommar tidigt för att vara lind, i juni till början av juli - ungefär en till två veckor före skogslinden. Blommorna är små, gulvita och starkt honungsdoftande, och sitter få tillsammans (oftast tre) i hängande knippen som bärs upp av ett ljusgrönt, tungformat högblad. Ur detta segel utvecklas frukterna: hårda, ulligt håriga nötter, runda till svagt päronformade och försedda med fem tydligt upphöjda längsribbor. De känns trä-hårda och går inte att klämma sönder mellan fingrarna - ett pålitligt artkännetecken som sitter kvar långt in på hösten.