Cedertuja

Cedertujan är ett städsegrönt barrträd med en påfallande smal, tät och upprätt krona — i Malmös gaturum oftast en slank pelare eller smal kon på 10–20 meter, betydligt smalare än den är hög. Grenarna är korta och hålls tätt intill stammen, så silhuetten blir kompakt och formell, nästan tillklippt, utan luckor. Eftersom det är ett barrträd fäller den inte sina barr på vintern; den ser likadan ut året runt och kännetecknas då, liksom om sommaren, av sin täta, mörkt gröna och slutna kontur. På håll liknar den en grön obelisk som sticker upp ur planteringen.

På unga träd är barken slät och varmt kanelröd till orangebrun. Med åldern blir den tjock, djupt fårad och fibrös, gråbrun till rödbrun, och flagnar av i långa, lodräta strimlor och flak. Den gamla stammen får ett mjukt, repigt och skivigt intryck där de rödbruna tonerna lyser fram i sprickorna mellan ribborna.

Bladen är små, tryckta fjällbarr som helt täcker de tillplattade skotten. De sitter egentligen i motsatta, korsvis ställda par men ligger så tätt att de ser ut att bilda kransar om fyra (fyrtal). Det avgörande draget är att varje fjäll är långt och nedlöpande — sidofjällen (kantparet) är mycket längre och spetsigare än de platta över- och underfjällen, så att varje ledsegment ser ut som ett långsmalt vinglas eller en bowlingkägla, klart längre än det är brett. Skotten bildar plana, fjäderlika sprutor. Gnider man dem frigörs en stark, harts- och kryddartad doft som ofta liknas vid skokräm — ett pålitligt sinneskännetecken (det är doften som gett trädet dess engelska namn incense cedar). Skotten är ljust gröna på båda sidor; undersidan saknar de tydliga vita vaxteckningar som flera förväxlingsarter har.

Trädet är sambyggare med oansenliga blommor under sen vinter till vår: små gula hanblommor i skottspetsarna ger ett gulaktigt skimmer över kronan, honblommorna är mer diskreta. Kottarna mognar redan samma år, ungefär 8 månader efter pollineringen (sensommar–höst), och är små, omkring 2–3 cm (enstaka upp mot 3,5 cm), läderartat gul- till rödbruna och hängande. Den mogna kotten öppnar sig på ett mycket karakteristiskt vis — som en uppspärrad andnäbb eller en flygande fågel — med ett par stora yttre fjäll som viker ut sig och en smal mittflik emellan. Den öppna kotten är artens säkraste igenkänningstecken.