Ek (okänd art/sort)

Eken är ett stort, brett och tungt byggt träd som ofta blir 15-25 meter i stadsmiljö och med åldern lika brett som högt. Stammen är grov och kronan vid och välvd, hos äldre fristående exemplar nästan paraplyformad. Grenarna är typiskt kantiga och knotiga och svänger ofta i tvära vinklar i stället för att böja sig mjukt, vilket ger ett karaktärsfullt, krokigt grenverk. Avlövad på vintern känns eken igen just på detta robusta, lite vresiga byggsätt: tjocka huvudgrenar, ett tätt nät av sicksackande kvistar och de samlade knopparna ytterst i varje grenspets. Yngre gatuträd är mer upprätta och äggformade i kronan, men behåller den karaktäristiskt sträva grenstrukturen.

Unga grenar och stammar är ganska släta och gråbruna, ibland med en svag glans. Med åldern blir barken på stammen tjock, grågrå till mörkt gråbrun och spricker upp i ett djupt rutmönster av åsar och fåror som löper både på längden och tvären. Hos riktigt gamla ekar blir barken kraftigt korkig och uppsprucken, nästan reptilliknande, och är ett av trädets mest påtagliga åldersdrag.

Ekbladet är det säkraste kännetecknet: det är flikigt, med en rad bukter (flikar) längs vardera bladkanten i stället för en jämn sågtandad rand. Bladet är omvänt äggformat, bredast en bit ovanför mitten. Hos våra inhemska ekar är det ungefär 7-15 cm långt, medan den amerikanska rödekens blad är betydligt större, ofta 12-23 cm. Flikarna kan vara rundade och trubbiga (som hos vanlig skogsek) eller spetsiga och borstuddade (som hos rödeken), vilket är ett bra sätt att gissa art. Nervaturen är fjäderlik med en tydlig mittnerv och en sidonerv ut till varje flik. Bladskaftet är ofta mycket kort, och hos skogseken sitter bladet nästan direkt på kvisten med två små flikar (öron) vid basen. Höstfärgen går i varma toner - gult, rödbrunt till djupt rött hos rödeken - och eken behåller ofta de bruna, vissna bladen långt in på vintern, särskilt på yngre träd.

Eken blommar oansenligt i maj samtidigt med lövsprickningen. Hanblommorna hänger i smala, gulgröna, lite ulliga hängen medan honblommorna är små och knappt synliga. Frukten är det alla känner igen: ekollonet, en blank, avlång brun nöt som till en tredjedel sitter nedsänkt i en grov, skålformad mössa täckt av små fjäll. Hos våra inhemska ekar mognar ekollonen samma höst som blomningen och faller i september-oktober. Hos rödeken tar det däremot två säsonger (omkring 18 månader) innan ollonen mognar, men även de faller på hösten. Inget annat svenskt träd har just denna nöt-i-skål, så frukten är fullständigt entydig.