Himalayabjörk

Ett medelstort lövträd, oftast 8–15 meter i gatumiljö, med en öppet pyramidal till äggrund krona som blir luftigare och rundare med åldern. Grenverket är fint och elegant men huvudgrenarna är tydligt uppåtsträvande snarare än hängande — du ser igenom kronan och anar himlen mellan grenarna. Den planteras ofta flerstammig, med två till fyra vita stammar ur samma sockel, vilket är ett vanligt anläggningsgrepp i parker och på torg. Avlövad på vintern är trädet lättast av allt att känna igen: de smala vita stammarna lyser mot grått och brunt, och de yttersta kvistarna bildar ett fint rödbrunt ris i grentopparna utan den tydligt nedhängande, gråtande siluett som vårtbjörken har.

Barken är det stora kännetecknet. Hos den vanligaste formen (var. jacquemontii) är den närmast krithvit, ibland med en svag skär eller gräddgul ton, och räknas som den vitaste barken bland alla björkar. Den flagnar år efter år i tunna, pappersaktiga horisontella sjok som rullar upp sig och blottar en ren, ljus yta under. Tvärs över stammen löper mörka, vågräta porstreck (lenticeller), ofta med en dovt skär ton. Det avgörande är att stammen förblir vit och slät ända ner mot marken — den utvecklar inte den svarta, uppspruckna och korkiga bas med romb- eller diamantformade sprickor som åldrad vårtbjörk får. Unga kvistar är rödbruna och något håriga med ljusa porer.

Bladen är äggrunda (ovata), cirka 5–7,5 cm långa, med rundad (ibland svagt hjärtlik) till svagt kilformig bas och en kort utdragen spets. Kanten är dubbelsågad — stora tänder med små tänder insprängda emellan. Ovansidan är mörkt grön och rätt matt, undersiden ljusare med körtelprickar och hår längs nerverna. Bladnerverna är tydliga och löper i 7–9 parallella par ut mot kanten (hos arten i stort kan de bli fler, 9–14), nedsänkta så att de ger bladet ett markant räfflat, plisserat intryck. Jämfört med vårtbjörkens blad är detta blad bredare, mer äggrunt och med rundad bas i stället för den triangulära form med tvär, kilformig bas och lång utdragen spets som vårtbjörken har. Höstfärgen är klart gul.

Björken blommar på bar kvist tidigt på våren, i april–maj, före eller samtidigt med lövsprickningen. Hanhängena är gulbruna, slanka och hängande och sitter redan färdiga som korta, knöliga och styva tappar (bara ett par cm) över vintern; vid blomningen sträcker de ut sig och kan bli uppemot 10 cm långa. Honhängena är mindre, upprätta och oansenliga. Frukten är ett hängande, korvliknande fröställning (en falsk kotte), cirka 3–5 cm lång, som mognar under sensommaren och hösten och faller isär i mängder av små vingade nötter tillsammans med trekluvna fjäll — det fina ströet du ser virvla ner på trottoaren under hösten.