Hybridtall

Ett medelstort till stort barrträd, oftast 12–20 meter i stadsmiljö, med en bred, löst kägelformad krona som påminner om himalayaförälderns och blir mer rundad och oregelbunden med åldern. Grenarna sitter i ganska glesa kransar och bär barren samlade mot grenspetsarna (mot varje års skottspetsar), vilket gör att de tunga, nedhängande barrknippena får hela kronan att se mjuk och nästan flödande ut — ett intryck den ärver från sin himalayiska förälder. Silhuetten är fjädrig och genomsläpplig snarare än tät och kompakt. Eftersom det är ett städsegrönt barrträd fäller den aldrig barren på en gång; på vintern står den lika grön och rufsig som om sommaren, och då syns extra tydligt hur barren hänger nedåt längs grenarna som fransar.

På unga träd och grenar är barken slät och grågrön till ljust grå, ofta med små blåsor av kåda. Den förblir påfallande slät och ljust grå under lång tid — längre än hos de flesta tallar. Först med åldern blir stammen mörkare gråbrun och spricker upp i grunda, oregelbundna fält och flagor, men den blir aldrig så grovt rutig och tjock som hos vanlig tall. Helhetsintrycket förblir ganska slätt och ljust jämfört med skogstallens orangeröda, plattiga bark.

Barren sitter fem och fem i varje knippe — det är det enskilt viktigaste kännetecknet och placerar den bland vittallarna (subsektion Strobus). Varje barr är långt, ungefär 8–14 cm, mycket slankt, mjukt och böjligt, och hänger karakteristiskt nedåt i stället för att stå styvt utåt. Längden är intermediär mellan föräldrarna — kortare än himalayatallens, längre än weymouthtallens. Färgen är ljust grön till blågrön, och vänder man på ett barr ser man ljusa, vitaktiga längsstrimmor (klyvöppningsband) på de inre sidorna som ger den blåaktiga tonen; den är dock vanligen inte fullt så silverblå som rena himalayatallen. Barren känns silkeslena mot handen, inte stickiga. Knippet hålls ihop av en slida vid basen som faller av med tiden — typiskt för vittallarna, till skillnad från de hårda tallarnas kvarsittande slidor.

Blomningen sker på försommaren (maj–juni): gula, kådiga hanblommor i klasor nära grenspetsarna släpper moln av pollen, medan de små honkottarna sitter upprätt och rödaktiga längre ut. Kottarna mognar under det andra året och är då långa, smala och cylindriska, ungefär 10–20 cm, ofta lätt böjda som en banan och hängande på en tydlig stjälk (skaft, ca 2–4 cm). De är typiskt rikligt överdragna med vit, klibbig kåda, och fjällen öppnar sig vidare än hos båda föräldraarterna — ett av de mest pålitliga kännetecknen för hybriden. Fröna är små (ca 7–9 mm) med en lång, smal vinge (ca 2–2,5 cm).