Art i Malmö
Kärrek
Quercus palustris
Växtsätt
Kärrek är ett medelstort till stort lövträd, i Malmö oftast 12-18 meter, med en tydligt pyramidal till koniskt smal krona när det är ungt. Det mest karaktäristiska är grenarna i tre våningar: i kronans topp pekar de snett uppåt, kring mitten går de nästan vågrätt rakt ut, och i den nedre tredjedelen lutar de märkbart nedåt - hos äldre träd hänger de lägsta grenarna ända ned mot marken. Genom hela trädet löper en obruten, rak genomgående stam (en så kallad genomgående stam, ett excurrent växtsätt), vilket ger en regelbunden, nästan symmetrisk gestalt. Avlövad på vintern blir just denna grenarkitektur trädets signatur: den smala spiran med vågrät mittparti och hängande underkjol är lätt att känna igen på håll. Smågrenarna är fina och tätt sittande, och korta, taggiga kvistar ("pinnar", som anses ha gett upphov till det engelska namnet pin oak) sticker ofta ut längs grenarna. Unga kärrekar behåller dessutom en del bruna, vissna löv kvar i kronan långt in på vintern.
Bark
Barken är länge påfallande slät och tunn, gråbrun till rödbrun med en svag glans - den ser nästan ungdomlig ut även på medelålders träd. Detta skiljer den från de flesta inhemska ekar, som tidigt blir grovt uppspruckna. Först med åldern (omkring 40 år) utvecklar kärreken grunda, smala sprickor och låga åsar, men den blir aldrig lika djupt fårad och korkig som vanlig ek. Stammen är rak och cylindrisk, och i ögonhöjd syns ofta spår eller stubbar av de nedersta, borttagna hänggrenarna.
Blad
Bladet är det säkraste kännetecknet på nära håll. Det är ganska litet för att vara ek, oftast 8-14 cm långt, och djupt och elegant flikat med oftast 5-7 flikar som var och en slutar i flera vassa, borstspetsade tänder. Buktningarna mellan flikarna (sinus) är breda, runda och U-formade och skär in nästan ända till mittnerven, så att bara en smal bladremsa blir kvar i mitten - bladet ser därför luftigt och "genomskuret" ut, mer som ett spetsmönster än som en kompakt bladskiva. Ovansidan är blank mörkgrön, undersidan ljusare och i stort sett kal utom ett mycket karaktäristiskt drag: små tofsar av ljust gulbrunt ludd sitter i vinklarna där sidonerverna möter mittnerven. Skaftet är slankt, 2-5 cm. Höstfärgen är variabel och ofta brons till russetbrun, men slår hos en del träd om i vackert rött till scharlakan; den blir dock sällan så jämnt eldröd som hos scharlakanseken, och de bruna löven sitter ofta kvar länge in på hösten och vintern, särskilt hos unga träd.
Blom & frukt
Kärreken blommar på våren när bladen spricker ut, omkring maj. Hanblommorna sitter i smala, gulgröna, hängande hängen som lätt syns nedhängande från smågrenarna; honblommorna är oansenliga och små i bladvecken. Ekollonen är små - bara omkring 1-1,5 cm, närmast klotrunda till brett halvklotformade, ljusbruna och ibland med fina mörkare strimmor. Det mest utmärkande är skålen: den är mycket grund och tallriksformad och omsluter bara ekollonets allra nedersta del (ungefär en fjärdedel), som om ollonet vilar i ett litet fat. Ollonen mognar först under andra året och faller på hösten.
Lätt att förväxla med
Förväxlas främst med andra flikbladiga ekar i rödeksgruppen. Mot rödek (Quercus rubra), som är mycket vanligare i Malmös parker, skiljer den sig på flera punkter: rödekens blad är större och grundare flikade (bukterna går bara en bit in mot mittnerven), kronan är bred och rundad utan de hängande nedre grenarna, och rödekens ekollon är betydligt större med en djupare skål. Mot scharlakansek (Quercus coccinea), som också har djupt flikade blad och lysande röd höstfärg, är de säkraste skiljedragen ekollonet och växtsättet: scharlakansekens ekollonskål är djup och tjock och omsluter ungefär halva ollonet, och själva ollonet har ofta tydliga koncentriska ringar nära spetsen, medan kärrekens skål är grund och tallriksformad och ringarna saknas. Hårtofsarna i nervvinklarna på bladets undersida finns hos båda arterna och duger därför inte som skiljemärke - de är bara något tydligare och mer regelbundna hos kärrek. Ytterligare hjälp ger vinterknopparna (kala hos kärrek men ludna i övre halvan hos scharlakansek) och själva växtsättet, eftersom kärrekens hängande nedre grenar och kvarsittande "pinnar" saknas hos scharlakanseken. Mot vanlig ek och bergek (Quercus robur, Q. petraea) är skillnaden enkel: dessa har rundade, trubbiga flikar utan borstspetsar, medan kärrekens flikar är vassa och borstuddiga.
Kärreken är en amerikansk ek från fuktiga flodslätter i östra USA, och den har blivit ett uppskattat gatu- och parkträd just för att den förenar regelbunden, lättskött form med en vacker höstfärg. Den raka genomgående stammen och den smala, ordnade kronan gör att den tar liten plats i bredd och passar bra längs gator och i planteringar framför moderna, släta fasader, där den tydliga grenarkitekturen får komma till sin rätt även vintertid.
I Malmös gaturum känns den igen som en spetsig, prydlig ek som om hösten lyser i brons till djupt rött när andra träd redan fällt sina löv. Den trivs på de fuktighetshållande, något sura jordar som stadens planteringsbäddar ofta erbjuder - på kalkrik mark är den däremot känslig för bladgulsot (kloros) - och de nedhängande lägsta grenarna, som ibland kapas över trottoarer, är ett säkert tecken på att man står framför en kärrek och inte en rödek.
Var den växer
- Elisedal 18
- Västra Söderkulla 12
- Kryddgården 11