Kentuckykaffeträd

Ett medelstort till stort lövträd, i Malmö oftast 8–15 m, med en smal till brett äggrund, ofta något oregelbunden krona. Det mest påfallande är den grova och glesa grenstrukturen: stammen delar sig i ett fåtal kraftiga, knotiga grenar som i sin tur har förvånansvärt få och tjocka kvistar. Avlövat ser trädet därför nästan kalt och stelt ut – en silhuett av grova, lätt sicksackande grenspetsar mot himlen. Just denna fattiga förgrening gav släktet dess namn (Gymnocladus = "naken gren"). Trädet lövas mycket sent på våren och fäller bladen tidigt på hösten, så det står bart i mer än ett halvår – ofta sist att få blad av alla gatuträd i kvarteret.

Stammen är grå till gråbrun och hos äldre träd grovt uppsprucken i ett mönster av smala, något upprullade fjäll vars kanter böjer sig utåt från stammen – nästan som om barken höll på att flaga av i tunna, krökta skivor. Det ger en strävt skrovlig yta som syns och känns tydligt redan på unga stammar. Yngre grenar och kvistar är ljusare, gråbruna med ljusa fläckar, mycket grova och trubbiga, med stora hjärtformade bladärr.

Bladen är trädets signum: ett enda blad blir 50–80 cm långt (på kraftiga skott ännu längre) och är dubbelt parbladigt (bipinnat), alltså sammansatt i två steg, så att ett helt blad lätt misstas för en hel grenslöt. Det bär ofta 40–100 småblad, vart och ett äggrunt-spetsigt, helbräddat (utan tänder) och cirka 4–7 cm långt. Färgen är karakteristiskt blågrön och skir, skaften ofta rödaktiga. På hösten slår bladet om till en klar gul ton innan det faller – ofta hela bladet på en gång, bladspindel och allt. Den enorma storleken i kombination med den dubbla sammansättningen och de stora, helbräddade småbladen skiljer det från nästan alla andra gatuträd.

Arten är tvåbyggare (dioicus) – han- och honblommor sitter på skilda träd. Blomningen sker i juni i upprätta, grönvita klasar; honträdets klasar är större och mer iögonfallande. Bara honträd sätter frukt: tjocka, platta och läderartade baljor, 10–25 cm långa, gröna till en början men mörkt rödbruna och nästan svarta när de mognar på hösten. Inuti sitter några få stora, hårda, rundade men något tillplattade frön i en klibbig massa. Baljorna sitter ofta kvar på de kala grenarna långt in på vintern och skramlar i vinden – ett säkert vinterkännetecken.