Kopparhäggmispel

Ett litet, elegant träd eller storbuske, oftast 4–6 m högt, som du sällan tar för en jätte. I gaturummet står den gärna med en enda stam eller några få uppåtsträvande stammar och en ganska smal, luftig och oregelbunden krona — tätare och mer upprätt än den bredkroniga släktingen prakthäggmispel. Grenverket är fint och glest, vilket gör att ljus silar igenom kronan. Avlövad på vintern känns den igen på just denna smäckra, något sprötiga grenstruktur, de slanka kvistarna och de smala, spetsiga knopparna som ligger tätt tryckta mot skottet. Inget grovt eller massivt — hela trädet har en lätt, nästan vasformig hållning.

Barken är slät och grå, och dess mest utmärkande drag är fina mörkare längsstrimmor eller åsar som löper uppför stammen — lägg handen mot stammen och du känner den nästan blanka, strimmiga ytan. På unga stammar är den jämn och silvergrå; med åldern blir den något skrovligare och kan spricka upp i grunda längsgående fåror, men den behåller länge sitt släta, strimmiga intryck. Detta skiljer den tydligt från till exempel rönn eller hägg, som har annan barkstruktur.

Bladen är ovala till äggformade, ungefär 4–7 cm långa, med en fint och jämnt sågtandad kant och tydlig fjäderlik nervatur. Det helt avgörande draget syns vid lövsprickningen: de nyutslagna bladen är kopparröda till bronsfärgade och fullständigt glatta — inga hår vare sig på bladskiva eller bladskaft. Just hårlösheten (laevis betyder "slät") gör att den klara kopparfärgen får lysa ostört, medan förväxlingsarten prakthäggmispel har silkeshåriga, gråskimrande och dämpade unga blad vid utslag. På sommaren blir bladet friskt grönt, och på hösten slår det om till lysande orange till orangeröd. (Höstfärgen brukar beskrivas som något renare orange än prakthäggmispelns mer rödbrinnande ton, men färgerna överlappar i praktiken och är inget pålitligt skiljemärke — lita hellre på hårlösheten vid lövsprickningen.) Bladskaftet är smalt och hårlöst.

Blomningen kommer tidigt, i maj, ofta innan bladen hunnit veckla ut sig helt. Blommorna är vita och sitter i lösa, något hängande klasar; kronbladen är smala och stjärnlikt utspärrade, omkring tre gånger så långa som breda. Tillsammans med de kopparröda unga bladen ger blomningen på avstånd ett intryck av rosaskimrande moln — ett av artens vackraste ögonblick. Frukterna mognar på högsommaren — i Sverige oftast i juli, i varma stadslägen redan från slutet av juni (det tidiga mognandet i Nordamerikas varmare klimat ligger bakom engelskans "juneberry"): runda bär, omkring 1 cm i diameter, som går från rött via mörklila till blåsvart när de är mogna. De sitter klasvis och har kvarsittande, tillbakaböjda foderblad i toppen.