Korstörne

Korstörne är ett medelstort lövträd, som gatuträd oftast 8-15 meter, med en påfallande gles och oregelbunden krona som kan föra tankarna till savannens akacior. Stammen är ofta något lutande eller delar sig tidigt, och huvudgrenarna går ut i vid, lite oordnad vinkel. Det fina bladverket gör att kronan släpper igenom mycket ljus - du ser himlen genom den även mitt i sommaren, och skuggan under trädet är spräcklig snarare än tät. Avlövat på vintern avslöjar trädet ett karakteristiskt sicksackande, knotigt grenverk där de yttersta kvistarna ofta böjer sig nedåt. Då hänger också de långa, vridna baljorna kvar och skvallrar genast om vilken art det är.

Barken är på unga träd slät och grå till gråbrun. Med åldern blir den mörkare och grovt fårad, och spricker upp i långa, smala plattor eller åsar som ofta vrider sig något och kan resa sig i kanterna nästan som flagor. På vildformen och äldre frösådda träd sitter de ökända taggarna direkt på stammen: kraftiga, hårda, ofta förgrenade i flera spetsar och samlade i knippen som ett slags törnekrans - därav namnet korstörne. De allra flesta exemplar i Malmös gaturum är dock förädlade, helt tagglösa sorter, så frånvaron av taggar utesluter inte arten.

Bladet är det mest tilltalande kännetecknet: parbladigt sammansatt och fjäderlikt fint, 15-20 cm långt, med 15-30 små, smalt avlånga småblad som var och en bara är 1,5-3 cm långa och har hel, knappt sågad kant. På kraftiga unga skott och vattenskott blir bladen ofta dubbelt parbladiga (dubbelpariga), vilket gör dem ännu spädare. Bladen sitter strödda (alternerande) längs kvisten, aldrig motsatta. Höstfärgen är klart och varmt gul och kommer relativt tidigt; de små bladen lossnar lätt och bildar inget besvärligt löv på marken. I Malmö ses ofta färgsorter: gulbladiga Sunburst med lysande gulgröna toppskott och rödbladiga Rubylace.

Blommorna är små, gröngula och oansenliga och sitter i maj-juni i diskreta, smala ax-lika klasar - lätta att missa och saknar helt den vita, välluktande prakt man ser hos robinia. Frukten är desto tydligare: en lång, platt, läderartad balja, 15-40 cm, som mognar till mörkt rödbrun eller nästan svartbrun färg och vrider sig i karakteristiska spiraler. Baljorna hänger kvar på trädet långt in på vintern och är ofta det säkraste sättet att identifiera arten på avstånd. Många förädlade gatusorter sätter sparsamt eller inga baljor alls.