Art i Malmö
Kvitten
Cydonia oblonga
Växtsätt
Kvitten är ingen reslig parkjätte utan ett lågt, knotigt litet träd eller en storbuske, sällan över 4–7 meter. Den växer ofta flerstammig och sniral, med sneda, vridna grenar som bildar en oregelbunden, lågt ansatt och rundad krona — silhuetten är mer buskig och hopkurad än upprätt. Avlövad på vintern känns den igen just på detta krokiga, lite tilltufsade grenverk med korta, knöliga kortskott där blommor och frukter sitter, och på att enstaka stora frukter ofta hänger kvar som gula lyktor sedan löven fallit. Ingen tagg eller torn finns på grenarna (till skillnad från den buskiga rosenkvitten).
Bark
Stammen är ofta kort och vriden. Barken är tunn och i unga år slät och gråbrun. Med åldern spricker den upp och flagnar i tunna fjäll och flagor, så att en ljusare, orangebrun ton kan skymta under de avflagnande partierna. Den ger ett stökigt, mosaikartat intryck snarare än djupa, regelbundna fåror.
Blad
Bladen är hela, ovala till brett elliptiska, ungefär 5–10 cm långa, med en jämn, helbräddad kant — alltså helt utan de tänder eller sågtandning som päron och äpple har. Det är det enklaste sättet att skilja kvittenbladet från sina släktingar. Översidan är matt mörkgrön, men undersidan är tät vitludd, nästan filtad, och unga blad och skott ser ut att vara överpudrade med grått — som om de drabbats av mjöldagg. Skaftet är kort och luddigt. Höstfärgen är diskret, mest gulnande till smutsgul, inte någon flammande brandfärg.
Blom & frukt
Kvitten blommar sent, i maj, efter att löven slagit ut. Blommorna är stora (4–5 cm breda), blekrosa till nästan vita, med fem kronblad — och de sitter en och en ytterst på korta skott, aldrig i klasar. Det skiljer den tydligt från äpple och päron, som blommar i samlade knippen. Frukten är stor och tung, päron- till äppelformad, och mognar under hösten (oktober–november) från grön och gråluden till en lysande gyllengul, vaxartad yta. Luddet nöts av efter hand. Den mogna frukten doftar intensivt och sötsyrligt — en mogen kvitten parfymerar ett helt rum — men köttet är hos de flesta sorter stenhårt, träigt och kärvt.
Lätt att förväxla med
Det finns ingen giftig dubbelgångare som ser ut som ett kvittenträd — den största fällan är istället namnförväxlingen med rosenkvitten (Chaenomeles), som är en lägre, tät och taggig buske vars frukter och blommor liknar kvittens. Skilj dem så här: rosenkvitten har skarlakansröda till orange blommor som öppnar sig tidigt på våren före löven, samt tornar på grenarna och små, runda, hårda frukter — äkta kvitten (Cydonia) är ett tornlöst litet träd med enstaka blekrosa-vita blommor i maj efter löven, och stora päronformade frukter. Mot päron (Pyrus) och äpple (Malus) avgör bladet: kvittenbladet är helbräddat och vitludet på undersidan, medan päron- och äppelblad har sågtandad kant och är glansigare och mer kala. Päron- och äppelträd blommar dessutom i knippen, kvitten en blomma i taget. (En tredje, mer storväxt släkting är kineskvitten, Pseudocydonia sinensis, med flagnande, kamouflagemönstrad bark — men den är ovanlig.)
🍂 Ätligt
Det ätliga är fruktköttet, moget på senhösten (oktober–november) — men hos de flesta sorter nästan aldrig rått. Rå kvitten av vanlig typ är stenhård, kärv och så besk-strävt sammandragande att den i praktiken är oätlig direkt från trädet; den måste tillagas. (Några få förädlade sorter, som 'Aromatnaya', är mjukare och mildare och kan ätas råa — men det gäller inte gatuträdens och de vanliga trädgårdsträdens hårda frukter, så utgå alltid från att kvitten behöver kokas.) Kokt, bakad eller pocherad mjuknar köttet, blir doftande och får ofta en vacker rosaröd ton, och eftersom frukten är rik på pektin blir den utmärkt till gelé, sylt, marmelad (ordet marmelad kommer faktiskt av portugisiskans marmelo, kvitten), kvittenost (membrillo), saft, mos och som smaksättare i bakverk och grytor. KRITISK varning: kärnorna i fruktens kärnhus innehåller amygdalin, en cyanogen glykosid som kan frigöra cyanväte (blåsyra) — krossa och ät därför aldrig kärnorna, och skär bort kärnhuset före tillagning. Själva fruktköttet är ofarligt och blir säkert när det tillagas. Gnugga eller skölj av det grå luddet före användning. Gott skick: plocka måttligt och lämna kvar frukt åt fåglar och insekter, och undvik träd i hårt trafikerade gatulägen, där frukten kan ha samlat på sig avgaser och vägdamm.
Plocka bara det du säkert artbestämt, och smaka aldrig på något du är osäker på.
Kvitten är en av våra äldsta kulturfrukter, en medelhavsväxt på sin nordgräns som bara trivs i landets varmaste delar — och just därför hör den hemma i Malmös milda gaturum och soliga trädgårdsfickor. Den gör sällan väsen av sig under sommaren, men på hösten avslöjar den sig: stora gyllengula frukter som lyser i ett lågt, knotigt grenverk och en doft som dröjer sig kvar.\n\nDen är ett träd för den som tittar närmare. Liten, krokig och anspråkslös till växten, men med blommor som vilar ensamma och stora på grenspetsarna i maj och frukter som måste tämjas i grytan för att ge sin sötma. En påminnelse om att inte allt ätbart i staden är menat att plockas och bitas i direkt — somligt vill kokas, och belönar tålamodet.
Sorter och kloner i Malmö
Känns igen som kvitten, men planterade som namngivna sorter:
- Kvitten 'Vranja' Cydonia oblonga 'Vranja' 8
- Kvitten ’Leskovacka’ Cydonia oblonga ’Leskovacka' 5
- Kvitten 'Portugal' Cydonia oblonga 'Portugal' 1
Var den växer
- Västra Klagstorp 3
- Djupadal 3
- Kroksbäck 3
- Hyllieby 3
- Hyllievång 2