Art i Malmö
Lind (okänd art/sort)
Tilia sp.
Växtsätt
Linden är ett storvuxet lövträd, i gaturum ofta 15-25 meter, som ung med en ganska upprätt äggrund krona och med åldern allt bredare och kupolformad. Stammen är rak och grenarna utgår jämnt, så silhuetten blir mjuk och regelbunden snarare än vild. Typiskt för släktet är att nedre stammen ofta är full av buskiga vattenskott och korta knottriga "tickande" skott, och att basen kan vara omgiven av rotskott - linden vill liksom hela tiden skjuta nytt. Avlövad känns linden igen på den finförgrenade, lätt sicksackande kvistväxten och de röda eller rödbruna, ofta glänsande årsskotten; ytterst på dem sitter de snedt äggrunda, trubbiga knopparna som har bara två synliga fjäll av olika storlek, vilket ger knoppen en karakteristisk tvåfärgad, boxhandske-liknande form.
Bark
Unga lindar har slät, grågrön till gråbrun bark. Med åldern blir barken mörkare grågrå och spricker upp i ett nät av grunda, längsgående och något flätade åsar - aldrig så djupt fårad som hos ek eller alm, mer ett finmaskigt mönster. Gamla parkträd kan bli mycket grova i basen och då utveckla en knöligare, vresig bark, men intrycket förblir jämnt och mjukt i tonen.
Blad
Bladet är lindens signum: tydligt hjärtformigt med en bjärt asymmetrisk, snett urnupen bas - de två sidorna av bladet möter skaftet på olika höjd - och en kort, utdragen spets. Kanten är jämnt och fint sågtandad runtom. Nervaturen är handnervig från bladbasen och tydligt upphöjd på undersidan, och i nervvinklarna sitter små hårtofsar vars färg är ett av de viktigaste artkännetecknen (se förväxling). Bladskaftet är långt och smalt, ofta omkring hälften så långt som bladskivan, så lövet darrar lätt i vinden. Översidan är mörkt grön och glansig, undersidan ljusare och blågrön. Höstfärgen är klart gul, ibland gulgrön, och faller tidigt. Bladstorleken varierar mellan arterna från ungefär handflatestor till påtagligt stor.
Blom & frukt
Linden blommar sent, från slutet av juni in i juli, med små gulvita, kraftigt och sött doftande blommor i hängande knippen. Det säregna är det ljusgröna, tunga, tunglika högbladet (förbladet) som är hopvuxet med blomskaftet och fungerar som propeller - det sitter kvar och bär upp frukterna. Frukterna är små, runda till päronformade nötter som mognar på sensommaren och hösten och sprids genom att hela högbladet snurrar iväg likt en helikopter. Blomningen surrar av bin; linden är ett av högsommarens viktigaste dragväxter.
Lätt att förväxla med
Inom släktet förväxlas de tre vanliga formerna lätt, och avgörandet sker bäst på bladets undersida. Tofsfärgen i nervvinklarna skiljer i första hand skogslind från de övriga två: skogslind (Tilia cordata) har rödbruna (rostbruna) hårtofsar och relativt små blad, medan både bohuslind och parklind har vitaktiga tofsar. För att skilja de två vitofsade åt får man titta på resten av undersidan: bohuslind/storbladig lind (Tilia platyphyllos) nöjer sig inte med tofsar utan är mjukt dunhårig över hela undersidan, särskilt längs nerverna, och har dessutom dunhåriga unga skott och större blad; parklind (Tilia x europaea), hybriden mellan de två och länge en av Malmös vanligaste planterade lindar, har en i stort sett kal undersida med enbart vitaktiga tofsar, stora blad med nedåtriktad spets och nästan alltid yviga vattenskott på stammen. Utanför släktet kan unga lindar förväxlas med alm (Ulmus), men almens blad är dubbelsågat och har en mer enhetligt sträv översida, medan lindens kant är enkelt sågad och basen hjärtformigt urnupen; lindens långa skaft och hängande högblad saknar motsvarighet hos almen.
Linden är själva sinnebilden av det planterade trädet i nordeuropeisk stad - tålig mot beskärning, stadsmiljö och hård jord, lättförökad och lätt att forma till allé eller hamlad rad. Just därför står den tät i Malmös gaturum, längs esplanader och kring kyrkor och torg, ofta i raka led där kronorna klippts till gröna kuber eller fått välva sig fritt. Den ljusgröna sommarskuggan, den honungssöta doften under blomningen och det envisa bisurret gör linden till ett träd man känner igen lika mycket med näsan och öronen som med ögonen. Att den exakta arten eller sorten ofta är osäker hör till saken: parklinden är en odlad hybrid och stadens lindar är till stor del planterade kloner, så det är bladets undersida och tofsarnas färg, inte etiketten, som avgör vad du har framför dig.