Parklind

Parklinden är ett stort träd, ofta 25-40 meter och därmed ett av Nordens högsta lövträd, med rak genomgående stam och en hög, mer eller mindre äggrund till bredt valvformad krona. Grenarna går från stammen först snett uppåt och böjer sedan ut, medan de yttersta kvistarna ofta hänger lätt nedåt - det ger silhuetten en mjuk, sluten siluett som uppifrån påminner om ett moln. Det mest karakteristiska syns nere vid foten och längs nedre stammen: täta knippen av tunna skott (vattenskott) och knöliga utväxter, som om trädet vore klätt i ett ulligt skägg av kvistar. Avlövad på vintern känns den igen på just denna borstiga skottbildning kring stambasen, på de fina, något sicksackformiga ytterkvistarna och på de små runda, rödbruna knopparna som sitter omväxlande på var sin sida om kvisten. Knopparna har vanligen två till tre fjäll, varav oftast bara två syns tydligt, och en sned, lite svullen form som brukar liknas vid en boxhandske.

På unga träd är barken slät och grågrön till gråbrun. Med åldern blir den mörkare och får grunda, smala längsgående sprickor som bildar ett nät av låga, platta åsar - aldrig den djupa, grova fårning man ser hos exempelvis alm eller ek. Vid stambasen bryts den jämna barken ofta upp av de knöliga vedutväxterna (burrar) och de täta vattenskotten, som är ett av artens säkraste igenkänningstecken.

Bladet är runt till brett hjärtformat, 6-10 cm långt, med en kort utdragen spets och en tydligt snedställd (asymmetrisk) bas - ena bladhalvan börjar lägre ner mot skaftet än den andra. Kanten är jämnt och fint sågtandad. Ovansidan är mörkt friskgrön och nästan kal, undersidan ljusare och matt. Det avgörande diagnostiska draget syns när man vänder bladet: undersidan är i stort sett kal, men i vinklarna där de tydliga bladnerverna grenar ut sig sitter små tofsar av vita till gulvita hår. Bladskaftet är långt och tunt, ofta nästan lika långt som halva bladskivan, vilket gör att bladen darrar och rör sig i minsta vind. Höstfärgen är klart gul.

Blomningen kommer sent, i juni-juli, och är lätt att känna igen: små gulvita, kraftigt och sött doftande blommor sitter samlade i hängande knippen, och varje knippe är fäst vid ett smalt, ljusgrönt, tungliknande stödblad (en flygblad-liknande brakte). Bina söker sig hit i mängd. Senare på sommaren och hösten utvecklas frukterna till små, runda till äggrunda, gråludna nötter, ungefär ärtstora, med endast svagt antydda ribbor och en liten spets. Stödbladet sitter kvar och fungerar som vinge när frukterna faller och virvlar iväg.