Päron

Päron är ett medelstort lövträd, oftast 8–15 meter i stadsmiljö (kan med åldern bli högre), med en påfallande smal, upprätt och något äggrund krona — mer reslig och sammanhållen än äpplets breda, utbredda form. Grenverket är tätt och stelt, med många korta, knöliga kortskott (sporrar) som sitter som småknölar längs grenarna och bär både blad och blomklasar. Unga träd kan vara nästan strikt pyramidala. Avlövad på vintern känns trädet igen på sin upprätta silhuett, det rika, finförgrenade och lite snåriga rutverket av kvistar, och just dessa korta sporrskott — vildformer och äldre exemplar kan dessutom ha vassa, korta tornar.

Barken är päronträdets tydligaste vinterkännetecken: på äldre stammar spricker den upp i ett regelbundet mönster av små, nästan fyrkantiga korkplattor med plana toppar som ligger tätt intill varandra — ofta liknat vid krokodilskinn eller en grov mosaik. Färgen är gråbrun till mörkt gråsvart. Unga stammar är slätare och grågröna, men det rutiga mönstret framträder tidigt och blir med åldern allt djupare och mer markerat.

Bladet är brett äggrunt till nästan cirkelrunt, 3–10 cm långt, med en rundad till svagt hjärtformad (ibland kilformad) bas och en kort spets. Ovansidan är blank, läderartad och mörkt grön; undersidan är ljusare och kal eller snart kal — unga blad kan vara lätt ludna, men luddet försvinner och är inte det beständiga vitluddet som på äpplets bladundersida. Kanten är fint och jämnt sågtandad, närmast trubbtandad, och nervaturen är fjäderlik utan att vara djupt insänkt. Det mest utmärkande är skaftet: det är påfallande långt (omkring 2,5–5 cm) och smalt — ofta ungefär hälften av bladskivans längd, i mindre blad nästan lika långt — vilket gör att bladen darrar och vippar vid minsta vindpust, ungefär som hos asp. På hösten slår lövet om i lysande gult, orange och djupt vinrött, en av de mer pålitliga höstfärgerna bland gatuträden.

Päron blommar tidigt, i april–maj, ungefär samtidigt med att bladen spricker ut och i regel något före äpplet. Blommorna sitter i flocklika klasar och är rent vita med fem kronblad; ett avslöjande detaljdrag är ståndarknapparna, som är röda (ibland mer purpurröda) och ger blomman ett mörkt öga i mitten. Frukten är det klassiska päronet — en kärnfrukt som är smalare upptill och bredare nedtill, gröngul till brunaktig, mognande sensommar–höst. Hos vilda och prydnadsformer är frukten ofta liten (upp till ett par cm), hård och rundad. Fruktköttet innehåller små, hårda stenceller som ger den karaktäristiska gryniga konsistensen.