Art i Malmö
Scharlakansek
Quercus coccinea
Växtsätt
Ett medelstort till stort lövträd, i hemtrakterna 20–30 meter men i gaturum vanligen 15–20 meter, med en rätt öppen, rundad till äggformad krona. Kronan är luftigare och mindre tät än rödekens, vilket gör att ljus silar igenom. Grenarna är relativt klent förgrenade och något oregelbundna, och de nedersta grenarna hänger inte ned mot marken som hos kärrek. Avlövad på vintern känns trädet igen på den ganska glesa, finkvistiga grenstrukturen och på att en del bruna, vissna blad ofta sitter kvar långt in på vintern, särskilt på unga träd och i kronans inre.
Bark
Hos unga träd är barken slät och gråbrun, ofta med ljusare strimmor. Med åldern blir stammen mörkare, gråsvart, och spricker upp i grunda, smala fåror som avgränsar plana, något fjälliga åsar, särskilt nedtill på stammen. Typiskt är ljusare, gråstrimmiga partier högre upp på stam och i grenklykorna. Skär man i barken är innerbarken rödaktig till orangerosa — ett av flera röda släktdrag (även veden och höstfärgen) som gett gruppen namnet rödekar.
Blad
Bladet är artens tydligaste kännetecken. Det är 8–15 cm långt, blankt mörkgrönt och i stort sett kalt, med 7 (ibland 9) spetsiga flikar som var och en slutar i borstlika uddar. Det avgörande är hur djupt bladet är inskuret: bukterna mellan flikarna går mer än halvvägs in mot mittnerven och är brett rundade, nästan C- eller cirkelformade. Resultatet är ett glest, skelettartat blad där man ser mycket \"luft\" mellan flikarna. Undersidan är ljusare och oftast kal, men har som regel små tofsar av bruna hår i nervvinklarna — ett detaljdrag man behöver lupp för att se. Bladskaftet är långt och slankt, ofta rödaktigt. Höstfärgen är lysande scharlakansröd och håller länge — ofta färgas en gren i taget, så att trädet kan stå halvt grönt och halvt eldrött samtidigt.
Blom & frukt
Blommorna kommer i maj samtidigt som lövet spricker ut: hanblommorna i smala, gulgröna, hängande hängen, honblommorna oansenliga på korta skott i bladvecken. Ekollonen mognar först det andra året och sitter i en skålformad, något turbanlik mössa med blanka fjäll som omsluter en tredjedel till hälften av den 1,5–2,5 cm långa nöten. Ett säkert kännetecken är de fina koncentriska ringarna eller sprickorna kring ollonets spets. Ollonen faller på hösten.
Lätt att förväxla med
Förväxlas oftast med två andra amerikanska rödekar. Rödek (Quercus rubra) har betydligt grundare flikade, större och mattare blad där inskärningarna bara går en bit in mot mitten, samt ett brett, grunt ekollon med en platt mössa som en basker över bara fjärdedelen av nöten — scharlakanseken har djupare mössa och mycket djupare bladflikar. Kärrek (Quercus palustris) liknar mest. Skiljedragen är att kärrekens bukter mellan flikarna är U-formade snarare än C-formade, att de nedersta grenarna hänger tydligt nedåt, och framför allt att kärrekens ekollon är litet (under ca 1,5 cm) med en grund, fatlik mössa som bara täcker fjärdedelen av nöten, mot scharlakanseks större ollon med djupare turbanmössa. Däremot duger inte hårtofsarna i nervvinklarna som skiljemärke: både kärrek och scharlakansek har sådana tofsar på bladets undersida, hos kärrek oftast bara något tydligare.
Scharlakanseken är en av höstens stora färgstarka träd och planteras i Malmö just för det: medan många träd gulnar diskret slår den ut i en intensiv, långvarig scharlakansröd brand som lyser upp en hel gata. Den luftiga kronan och de djupt skurna bladen ger den dessutom ett lättare, mer prydligt uttryck än den tunga rödeken, vilket passar i smala gaturum och på torg.\n\nSom nordamerikan trivs den på väldränerad, snarast mager och sur jord och tål stadens torra, varma lägen väl. Den är därför ett tacksamt gatuträd som ger eken karaktär utan att ta lika mycket plats som de inhemska jätteekarna.
Var den växer
- Rådmansvången 18
- Västra Hamnen 8
- Hyllieby 7