Art i Malmö
Sibiriskt korkträd
Phellodendron amurense
Växtsätt
Ett medelstort lövträd, oftast 10-15 meter i Malmö, som nästan alltid är bredare än det är högt. Stammen delar sig lågt i några få kraftiga, vidvinklade grenar och kronan blir bred, öppen och rundat parasollformad - en silhuett mer lik en gammal äppelträdsjätte än ett strikt gatuträd. Avlövat känns trädet igen på den glesa, knotiga grenstrukturen med tjocka grenar som svänger uppåt och utåt, och framför allt på den djupt veckade barken som gör hela stammen reliefartad redan på avstånd. De grova, hästskoformade bladärren på kvistarna omsluter nästan den lilla knoppen helt.
Bark
Barken är artens signum. Hos unga träd är den slät och gråbrun, men redan i medelåldern blir den tjock, mjuk och korkartad med djupa, oregelbundna fåror och åsar som löper på längden och korsar varandra i ett grovt, hjärnliknande mönster. Färgen är ljust gråbeige till korkbrun. Trycker du med tummen ger barken efter som kork - det är ovanligt och nästan ett facit. Skrapar du i en spricka eller bryter en kvist lyser ett klart, nästan lysande citrongult innerbark fram (av gula isokinolinalkaloider som berberin och palmatin), vilket inget förväxlingsträd har.
Blad
Bladen sitter motsatta - två mot två på kvisten - och är parbladigt sammansatta, 25-40 cm långa, med 5 till 11 (oftast 7-9) småblad. Varje småblad är äggrunt till smalt spetsigt, 6-11 cm långt, med långt utdragen spets, nästan hel eller fint vågig kant utan tydliga tänder och en lätt sned bladbas. Ovansidan är mörkt blank grön, undersidan ljusare och något luden längs nerverna. Krossar du ett blad doftar det skarpt av terpentin eller citrusskal - ett snabbt sätt att bekräfta arten. Höstfärgen är ljust gul till bronsgul, och bladen faller ofta tidigt.
Blom & frukt
Arten är tvåbyggare - hon- och hanblommor sitter på skilda träd. I juni kommer små, oansenliga gulgröna blommor i upprätta, greniga klasar (vippor) i bladvecken; lätt att missa. På honträden utvecklas under sensommaren täta klasar av runda, ärtstora (ca 1 cm) bär som mognar från gröna till blanksvarta. De luktar starkt och något illa när de krossas och hänger kvar i klasar långt in på vintern, väl synliga mot den avlövade kronan och en bra ledtråd även i januari.
Lätt att förväxla med
Förväxlas lättast med träd som också har motsatta, sammansatta blad. Ask (Fraxinus excelsior) har likaså motsatta, parbladigt sammansatta blad, men askens bark är finrutig och fast (inte mjuk kork), saknar gul innerbark, och vinterknoppen är sammetssvart och fritt synlig - hos korkträdet omsluts knoppen nästan av det hästskoformade bladärret. Asklönn (Acer negundo) är den närmaste dubbelgångaren sommartid: motsatta, parbladigt sammansatta blad med 3-7 (ibland 9) småblad, men dess småblad är grovt tandade eller flikiga, kvistarna är ofta gröna till blådaggiga och varken mjuk kork eller gul innerbark finns. Gudaträd (Ailanthus altissima) har liknande sammansatta blad men de sitter strödda (alternerande), inte motsatta, och varje småblad har en eller två trubbiga tänder med en körtel nära basen. Rönn, valnöt och andra med sammansatta blad sitter strött och/eller har sågtandad kant. Säkrast av allt: skrapa i barken - bara korkträdet ger den mjuka korken och den citrongula innerbarken.
Sibiriskt korkträd kommer från Amurregionen i nordöstra Asien och är ett av få träd vars bark är så mjuk och korkig att den lockar fingrarna - en taktil upplevelse mitt i stadsmiljön. Den breda, parasollformade kronan ger generös skugga utan att bli för hög, och trädet tål torka, kompakt jord och vägsalt väl, vilket gör det till ett tacksamt parkträd och solitär i Malmös grönytor och bostadsgårdar.
I gaturummet utmärker det sig genom att vara annorlunda hela året: den skulpturala korkbarken bär trädet genom vintern, de glansiga sammansatta bladen ger ett ljust, fjäderlikt lövverk på sommaren, och på honträden hänger de svarta bärklasarna kvar som mörka prickar mot vinterhimlen. Det är ett träd man känner igen lika mycket med handen som med ögat.