Silverlind

Silverlinden är ett medelstort till stort träd, oftast 15–25 meter i parkmiljö men hållet lägre och tuktat längs gator. Kronan är karaktäristiskt tät, jämn och brett äggrund till svagt pyramidal, med en tydlig genomgående stam och grenar som strävar uppåt-utåt i en regelbunden, nästan tillrättalagd form — mer ordnad och kompakt än den lite rufsigare skog- och parklinden. De yttersta grenarna och kvistarna böjer sig ofta något nedåt, så kronan får mjuka, hängande kanter. Avlövad på vintern känns trädet igen på den täta, finkvistiga grenbyggnaden, den ljusgrå släta stammen och de små, rundade, ludet gråludna knopparna som sitter på filtklädda årsskott — stryk över en kvist och den känns sammetsmjuk, inte glatt.

Stammen är länge slät och ljust grågrön till silvergrå, ofta påfallande jämn och ren långt upp på unga och medelålders träd — ljusare och slätare än hos skogslind och parklind. Med åldern spricker barken upp i grunda, smala längsfåror och ett fint, flackt åsmönster i grått, men den behåller sitt ljusa, samlade intryck och blir sällan så grovt skrovlig som äldre inhemska lindar.

Bladet är det säkraste kännetecknet. Det är runt till brett hjärtformat, ofta snett vid basen, 6–12 cm långt, med en tydligt tandad, lätt vågig kant och en kort, tvär udd i spetsen. Ovansidan är mörkt blank grön; undersidan är klädd i en tät, vit till silvergrå stjärnhårig filt som ger hela trädet sitt namn och får lövverket att blänka silvrigt när vinden vänder bladen. Bladskaftet är långt — ofta upp till halva bladets längd — och även det filthårigt, vilket gör att bladen hänger löst och lätt vrider sig. Höstfärgen är ljust gulgrön till matt gul, inte särskilt lysande.

Silverlinden blommar sent, i juli–augusti, alltså senare än de inhemska lindarna och ofta in i augusti när de andra redan blommat över. Blommorna är gulvita, sitter i små hängen under ett blekgrönt, tunglikt högblad och sprider en mycket kraftig, söt honungsdoft som känns på långt håll. Frukten är en liten, äggrund, gråludet filthårig nöt med några svaga längsåsar, som mognar under sensommar och höst och seglar iväg med det vidsittande högbladet som propeller.