Silverpoppel

Ett stort, brett och ofta något risigt lövträd, vanligen 15-25 meter högt (kan bli ännu högre), med en rundad till oregelbunden, yvig krona. Grenarna går gärna åt olika håll och stammen kan luta eller dela sig lågt, så silhuetten blir bredare än hög och sällan strikt. Vinden blottar hela tiden bladens vita undersidor, så hela trädet skiftar och blänker silvrigt i blåst - ett av de säkraste fjärrkännetecknen om sommaren. Silverpoppeln skjuter dessutom ymnigt med rotskott och bildar ofta en liten lund av kloner runt moderträdet; rotskotten kan komma upp långt från stammen. Avlövad på vintern känns den igen på den ljusa, slätbarkiga övre stammen och de vitludna, ej klibbiga yttersta kvistarna, samt på de många små skotten som tränger upp ur marken i en ring runt stammen.

Ung och medelålders bark är slät och påfallande ljus - vitgrå, grönvit till nästan kritvit - och pryds av tydliga, mörka barkporer som ofta ställer sig i rader och får formen av romber eller diamanter. Denna ljusa, fläckigt rutmönstrade stam är ett blickfång året om. Med åldern mörknar barken nedtill på stammen, blir gråsvart och spricker upp i grova, djupa längsfåror, medan den övre delen av stammen och grenarna länge förblir slät och ljus. Kontrasten mellan den svartfårade basen och den vita kronstammen är typisk för en gammal silverpoppel.

Bladen sitter strödda och är tvåformiga, vilket är nyckeln. På kraftiga långskott är de stora, 4-12 cm långa, brett äggrunda och djupt 3-5-flikiga - de ser ut som små, trubbiga lönnblad. På kortskotten är bladen mindre, mer rundat äggrunda och bara grovt bukttandade. Gemensamt för alla är att översidan är mörkt, blankt grön medan undersidan är klädd med en tät, snövit till silvergrå ullhårighet; färgskillnaden mellan över- och undersida är större än hos våra andra popplar. Även bladskaftet och de unga skotten är vitludna. Höstfärgen är blek, gulaktig och oftast oansenlig - det är inte lövfärgen utan den vita undersidan som är trädets signatur.

Silverpoppeln är tvåbyggare (han- och honträd är skilda) och blommar tidigt på våren, i mars-april, innan löven slår ut. Blommorna sitter i hängen: hanhängena är tjocka och rödaktiga av ståndarna, honhängena smalare och grönaktiga. På honträden mognar små kapslar i försommaren och spricker upp, varvid fröna sprids i vita ulltussar - det välkända poppelludd som yr omkring och samlas i drivor på gator och trottoarer i maj-juni.