Sötkörsbär

Sötkörsbär är ett snabbväxande träd som blir 15–25 meter högt (undantagsvis ännu högre). Det unga trädet är lätt att känna igen på sin smala, upprätta form med en rak, genomgående stam och grenarna ordnade i tydliga våningar runt stammen — en nästan granlik, trappstegsformad silhuett. Med åldern luckras detta upp och kronan blir bred, rundad och ofta något oregelbunden. Avlövat på vintern avslöjar trädet just den raka stammen och de våningsvis kransställda grenarna, och knopparna sitter karakteristiskt samlade i små knippen på korta utskott (kortskott) längs grenarna.

På unga stammar är barken slät och glänsande, rödbrun till kopparröd, och bär tydliga vågräta, ljusa korkporsstreck (lenticeller) som löper runt stammen som streckade band. Barken flagnar typiskt av i tunna, horisontella remsor — ett mycket pålitligt kännetecken. Med åren mörknar och förgrovas barken, särskilt vid stambasen, där den blir gråsvart, sprickig och korkig medan den ofta behåller den glansiga ringlade prägeln högre upp.

Bladen är 6–15 cm långa, äggrunt-elliptiska med en utdragen spets och hänger ofta något slappt från grenen. Kanten är dubbelsågad (sågtänderna sitter i två storlekar). Ovansidan är mattgrön och en aning skrynklig eller bucklig, undersidan ljusare och något hårig längs nerverna. Det avgörande draget sitter på det långa bladskaftet: vanligen två (ibland upp till fem) små röda körtlar (nektarier) högst upp, precis där skaftet möter bladskivan — vrid bladet mot ljuset så syns de tydligt. På hösten skiftar bladen i varmt gult, orange och rött.

Blomningen sker i april till mitten av maj, ungefär samtidigt som löven spricker ut, och är riklig. Blommorna är enkla och rent vita, cirka 2,5–3,5 cm breda, och sitter några tillsammans (oftast 2–6) i löst skaftade knippen (flocklika samlingar) — inte i långa klasar. Frukten är små körsbär som mognar i juni–juli och skiftar från gulröd till mörkt svartröd; de är söta men ofta små och beska på vildträd, och äts ivrigt av fåglar — därav namnet fågelbär.