Art i Malmö
Spetshagtorn
Crataegus rhipidophylla
Växtsätt
Spetshagtorn växer som en liten, ofta flerstammig buske eller ett litet träd på upp till 6-7 meter, sällan högre. Kronan är tät och rundad, nästan kupolformad, och bärs upp av sega, snårigt korsande grenar. På långskott och i grenvinklarna sitter kraftiga, raka tornar, upp till en och en halv centimeter långa och nålvassa - de syns tydligt även på avstånd, medan kortskotten ofta är nästan tornlösa. Avlövad på vintern avslöjar trädet ett tätt, taggigt risverk av styva, något sicksackande kvistar, och de mörka tornarna framträder då som det mest karakteristiska. Silhuetten är kompakt och ofta bredare än hög, nästan lika bred nedtill som upptill.
Bark
Stammen är sällan grov - ofta flera klena stammar snarare än en. Ung bark är slät och gråbrun. Med åldern blir barken på den nedre stammen orangebrun till gråbrun och spricker upp i smala, avflagnande flak och fjäll, så att ljusare ved skymtar i sprickorna. Det ger en något rufsig, flagig yta typisk för hagtornar.
Blad
Bladet är artens bästa kännetecken och har gett den dess vetenskapliga namn (rhipidophylla = solfjädersblad). Det är mörkt grönt, omkring 2-5 cm långt, med 2-4 par spetsiga flikar på var sida. Det avgörande: flikarna blir successivt mindre nedåt mot skaftet, så att bladbasen smalnar av i en tydlig kil- eller solfjäderform - bladet ser ut att fållas ut från skaftet. Flikkanterna är fint och regelbundet sågtandade ända ner, inte grovt och oregelbundet tandade och inte helbräddade. Skaftet är ganska långt och smalt. Höstfärgen är gulröd till varmt rödbrun.
Blom & frukt
Blommar i maj-juni med vita, fembladiga blommor i upprätta, plattade klasar; de 14-20 ståndarna har purpurröda knappar som ger blomman en rosaprickig anstrykning på nära håll. Varje blomma har oftast bara ETT stift. Frukten är ett avlångt, äggrunt till nästan cylindriskt bär, 8-15 mm långt, som mognar till klart eller mörkt rött från sensommaren och hänger kvar långt in på hösten. I varje frukt finns oftast en enda hård kärna (sällan två). Ett ofta nämnt kännetecken sitter på frukten: de smalt triangulära foderflikarna står då upprätt eller utstående kvar som en liten krona på frukttoppen. Men var medveten om att draget varierar - hos huvudformen kan foderflikarna också vara bakåtböjda eller framåtriktade, och det är tydligast upprätt hos varieteten var. lindmanii. Lita därför i första hand på bladet.
Lätt att förväxla med
Förväxlas främst med trubbhagtorn (Crataegus monogyna), som liksom spetshagtorn har bara ett stift och en kärna - så kärnantalet skiljer dem INTE åt. Det säkra kännetecknet är i stället bladet: trubbhagtornens blad är djupare och smalare flikiga med helbräddade eller bara grovt och oregelbundet tandade kanter, medan spetshagtornens blad är grundare flikat, fint och regelbundet sågat ända ner, och smalnar av i en kilformad solfjäderbas. Foderflikarna brukar anges som upprätta-utstående hos spetshagtorn och bakåtböjda hos trubbhagtorn, men det draget är opålitligt: hos spetshagtornens huvudform kan fodret också vara bakåtböjt eller framåtriktat (tydligt upprätt främst hos var. lindmanii). Använd alltså fodret som stöd, inte som ensamt bevis. Den andra grannen är rundhagtorn (Crataegus laevigata), som har grundare, trubbigare flikar och vanligen 2 stift (sällan 3), vilket ger frukter med 2-3 kärnor och flera stiftrester i toppen - här skiljer kärnantalet säkert. Kortversionen: fint sågat, kilformat solfjäderblad + en kärna = spetshagtorn; djupt kluvet, grovtandat eller helbräddat blad + en kärna = trubbhagtorn; flera stiftrester + flera kärnor = rundhagtorn.
Spetshagtorn är en av de inhemska hagtornar som tål både torka, hård beskärning och stadsluft, och därför dyker upp som tålig häck- och solitärväxt i Malmös parkkanter, bostadsgårdar och refuger. Den ger mycket tillbaka för sin litenhet: ett moln av vita blommor på försommaren, surr av insekter och röda bär som mättar trastar och sidensvansar långt in på vintern. I gaturummet känns den lättast igen på sin täta, taggiga och bredkroniga gestalt - ett litet träd som mer liknar en upprättstående snårbuske än en pelare. Vill man vara säker på arten gäller det att gå nära och vända på ett blad: se den fint sågade, kilformade solfjädersbasen - det är det säkraste kännetecknet. Frukten och dess foderflikar ger ytterligare ledtrådar, men varierar mer och bör inte avgöra ensamma.
Var den växer
- Ellstorp 22
- Oxie kyrkby 16
- Apelgården 10