Vårtbjörk

Ett medelstort till stort lövträd, ofta 15-25 meter högt (kan undantagsvis nå ända upp mot 30 meter), med en luftig, glest byggd och genomsläpplig krona som släpper igenom ljus. Det mest karaktäristiska är de yttersta grenarna: de hänger rakt ned i långa, smala, spöliknande slingor, vilket gör att hela kronan tycks rinna nedåt - därav det engelska namnet "weeping birch" och det folkliga "hängbjörk". Stammen är vanligen rak och genomgående. Avlövad på vintern känns vårtbjörken igen just på denna silhuett: en ljus, smal stam som plötsligt löses upp i ett fint, hängande grensystem mot himlen, nästan som ett vattenfall av kvistar. De tunna yttersta kvistarna är mörka, släta och vippar i minsta vindpust.

Hos unga och medelålders träd är barken slående krithvit och glänsande, med tunna vågräta strimmor (lenticeller) och papperstunn näver som lossnar i flagor. Med åldern förändras stammen tydligt nedifrån och upp: vid basen byggs en svart, hård och djupt uppsprucken skorpbark upp, ofta i grova rombiska eller diamantformade rutor med svarta sprickor. Just dessa svarta, romb- eller V-formade markeringar mot den vita bakgrunden är ett pålitligt kännetecken. Övre delen av stammen och de grova grenarna förblir vita långt upp.

Bladen är små (2-5 cm), tunna och tydligt triangulära till romboida, med en utdragen, spetsig topp och en rak till brett kilformad bas. Kanten är dubbelsågad: de större tänderna bär i sin tur mindre tänder, vilket ger en fint taggig kontur. Bladskaftet är långt och smalt, så att bladen darrar och rör sig lätt i vinden. Ytan är slät och kal på båda sidor. På hösten slår trädet om till en klar, lysande gul färg innan löven faller. De släta årsskotten är hårlösa och försedda med små, sträva hartsvårtor - en detalj man kan känna med fingrarna och som gett trädet dess namn.

Vårtbjörken blommar tidigt på våren, vanligen i april-maj innan eller samtidigt som löven spricker ut. Blommorna sitter i hängen: de långa, gulbruna hanhängena (som anläggs redan föregående höst och övervintrar på kvistarna) hänger slappt och dammar rikligt med pollen (en välkänd allergikällare), medan de korta, upprätta honhängena är gröna och mer oansenliga. Fram på sensommaren och hösten mognar honhängena till hängande, fjälliga "frökottar" som faller sönder och sprider ut tusentals små, bevingade nötter - vinden bär de pappersvingade fröna långa sträckor.