Vejksel

Vejksel är ett av Malmös minsta gatu- och parkträd – oftast 4–8 meter högt, inte sällan flerstammigt och då närmast en stor buske. Kronan är bred, rundad och påfallande tät och kvistig, ibland lite oregelbunden och vidlyftig snarare än prydligt formad. Grenverket är fint förgrenat med tunna, något sicksackande kvistar, och bladen samlas typiskt i knippen på korta kortskott längs grenarna. Avlövad känns trädet igen på just denna finkvistiga, risiga silhuett: ett myller av tunna smågrenar med små, mörka, tätt sittande knoppar samlade på kortskotten – inte de grova, raka skotten man ser hos fågelbär.

Hos unga stammar och grenar är barken slät och grågrön till gråbrun, med tydliga ljusa, vågräta porer (lenticeller) som ger ett strimmigt intryck – ett typiskt körsbärsdrag. Med åldern blir stammen mörkare gråbrun och spricker upp i grunda längsgående fåror, utan att lossna i papperslika band. Det säkraste kännetecknet sitter dock inte i ögat utan i näsan: skrapar man på en kvist eller bark frigörs en stark, sötaktig doft av kumarin (nyslaget hö, vaniljaktig). Det är samma doftande bark som gett arten dess plats i parfym- och pipindustrin.

Bladet är vejkselns tydligaste signum. Det är litet, bara 2–5 cm långt, och nästan lika brett som långt – brett äggrunt till nästan hjärtformat, med en kort tvär eller rundad bas och en kort spets. Det känns lite styvt och läderartat, är glänsande mörkgrönt på ovansidan och i stort sett kalt – på undersidan kan det dock finnas någon enstaka behåring längs nerverna. Kanten är fint och jämnt sågad, och varje liten tand bär en pytteliten körtel i spetsen (syns med lupp). Skaftet är kort. Höstfärgen är dämpad gulaktig och inget trädet är känt för. Det avgörande är proportionen: medan de flesta andra körsbär har avlånga, klart längre-än-breda blad, är vejkselns blad nästan runt.

Vejksel blommar i april–maj, ungefär samtidigt med att löven spricker ut. Blommorna är små (8–20 mm), rent vita och starkt väldoftande, och sitter 3–10 tillsammans i korta, kvastlika klasar (knippen) på fjolårsgrenarna – alltså inte i de långa, hängande blomklasar som hägg har. Effekten är ett ljust, doftande dis snarare än stora praktblommor. Frukten är ett litet körsbär, bara 8–10 mm, som mognar i augusti från grönt via rött till svart. Köttet är tunt och mycket bittert – frukten är inget för människan utan plockas av fåglar, som sprider de hårda kärnorna.