Art i Malmö
Vitt mullbär
Morus alba
Växtsätt
Vitt mullbär är ett litet till medelstort träd, oftast 6–12 m och sällan över 15 m, ofta bredare än det är högt. Kronan är tät, bred och rundad, och på äldre exemplar gärna lite ojämn och knotig. Stammen är ofta kort och delar sig tidigt i kraftiga, vridna grenar. Ungträd kan se rätt risiga och oregelbundna ut innan kronan slutit sig. Avlövad känns trädet igen på de smala, ljusbruna kvistarna som zickzackar fram i tydliga vinklar (varje knopp sitter en aning sidledes så att skottet byter riktning) — och på att det saknas en enda toppknopp i kvistspetsen. Knopparna är små, orangebruna och tätt tilltryckta. Bryter man en färsk kvist sipprar det fram en vit, mjölkaktig saft, vilket är ett bra kännetecken på hela mullbärssläktet.
Bark
På unga träd är barken slät och grågul till ljust orangebrun. Med åldern spricker den upp i grunda, längsgående fåror med smala upphöjda åsar emellan, och får en varmt orangebrun till gulbrun ton — fårorna lyser ofta i en ljusare orange än åsarnas yta. Barken blir aldrig så grov och grovflagig som hos svart mullbär, som kan släppa tjocka flak; vitt mullbär stannar vid en finare, mer regelbunden räfflning.
Blad
Bladen är det säkraste kännetecknet. De är 7–18 cm långa, äggrunda med en hjärtlik eller tvärt avhuggen bas och en utdragen spets, sitter strödda (ett blad per nod) och har ett tydligt skaft på 1,5–2,5 cm. Kanten är grovt och trubbigt sågad. Det mest typiska är att samma träd, ja samma kvist, bär flera bladformer samtidigt: helbräddade hjärtblad, blad med en enda sidoflik som en tumme, och djupt handskformat två- till treflikiga blad. Färgen är friskt, klart grön och översidan är slät och blank — det är den avgörande skillnaden mot släktingarna, vars översida känns sträv som fint sandpapper. Undersidan är ljusare och i stort sett kal, med bara några hårtofsar i nervvinklarna där huvudnerverna grenar ut sig från bladbasen. Höstfärgen är klart gul, ibland med ett grönt stänk kvar.
Blom & frukt
Vitt mullbär blommar oansenligt på senvåren, maj–juni, med små grönaktiga blommor i korta hängande ax; det finns både han- och honblommor och de syns knappt om man inte letar. Frukten är inte ett enskilt bär utan ett fruktförband — en avlång, hallonliknande klase av små köttiga, hopvuxna foderdelar, ungefär 1–2,5 cm lång. Den sitter på ett eget litet skaft, vilket är ett bra kännetecken: vitt mullbär har längre fruktskaft än svart mullbär. Färgen varierar mycket: ofta matt vit eller blekt rosa, men hos somliga träd mörkrött till nästan svart. Mognadstiden är juli–augusti (i Malmös klimat kan den dra ut in i september). Smaken på de vita formerna är söt men ganska mild och fadd, utan den syrlighet som gör svart mullbär mer aromatiskt.
Lätt att förväxla med
Den goda nyheten för en plockare är att vitt mullbär inte har någon farlig, dödligt giftig dubbelgångare — de träd det förväxlas med är dess egna släktingar och alla bär ätlig frukt. Svart mullbär (Morus nigra) skiljs på att bladets översida är tydligt sträv som sandpapper, barken är grövre och mer flagig, frukten sitter på kortare skaft och är mörkröd-svart med markant syrlig-söt smak. Rött mullbär (Morus rubra) har också strävare, ofta strävhårig bladovansida och blir mörkröd frukt. Kom alltså ihåg regeln: slät och blank översida = vitt mullbär; sträv översida = svart eller rött. På avstånd kan ungträd även förväxlas med lind, men lindens blad sitter aldrig flikade och saknar mjölksaften, och fikon (Ficus) — som också ger vit saft och flikiga blad — är inte härdigt som frilandsträd i Malmö. Den verkliga fällan är inte ett annat träd utan trädets egen omogna frukt (se nästa fält).
🍂 Ätligt
Det ätliga är den fullt mogna frukten i juli–augusti — den ska kännas mjuk, lossna lätt och ha fått sin slutfärg (genomvit/rosa hos vita former, mörk hos röda). Mogen frukt äts som den är, eller blir saft, sylt, smoothie, paj eller torkas till russinliknande sötsaker; de små kärnorna är så fina att de äts utan problem. Plocka helst genom att skaka grenen över ett tygstycke, för mogna bär mosas lätt. VIKTIGA VARNINGAR: ät inte omogen, hård frukt — den, liksom färska blad och den vita mjölksaften i kvistar och omogna bär, innehåller en latex som kan ge magont, illamående och uppblåsthet, och som vid hudkontakt dessutom kan reta hud och slemhinnor. Omogen frukt har också ett gammalt rykte om milt rusframkallande/stimulerande effekt (omdiskuterat, men ett skäl att låta bli). Bladen ska alltså inte ätas råa; de har traditionellt bara använts kokta eller som te. Eftersom den vita formen i moget tillstånd kan vara svår att färgbedöma — gå på mjukheten, inte bara färgen. Gott plockarskick: ta måttligt och lämna åt fåglar och andra, och undvik träd i hårt trafikerade gatulägen eller alldeles invid bilvägar, eftersom de mjuka bären lätt drar åt sig avgaspartiklar och vägdamm. Skölj före användning.
Plocka bara det du säkert artbestämt, och smaka aldrig på något du är osäker på.
Vitt mullbär är ett sydligt kulturträd med lång historia — det är på dess blad silkesfjärilens larver föds upp, och just därför har trädet följt människan över halva jorden. I Malmös gaturum hör det hemma som ett tåligt, värmeälskande litet träd som klarar torka, hård beskärning och stadsjordens påfrestningar, och som ger sval, tät skugga under en bred krona på liten yta. Det är dessutom ett av få gatuträd som faktiskt bjuder på ätlig frukt mitt i sommaren.\n\nKänner man igen det en gång glömmer man det inte: de blanka, omväxlande flikiga bladen, de sicksackande vinterkvistarna och den orangebruna, fårade barken gör det till en tacksam art att lära sig. Under några veckor i juli och augusti förvandlas trottoaren under trädet till en karta av mörka fläckar från nedfallna bär — ett säkert tecken på att det är dags att titta uppåt.
Var den växer
- Kulladal 3
- Annelund 2
- Hyllievång 2