Bergkörsbär

Bergkörsbär är ett litet till medelstort lövträd, oftast 8–12 m högt och 7–9 m brett. När det är ungt har det en tydligt upprätt, vasformig krona med grenar som strävar snett uppåt och utåt; med åldern vidgas kronan och blir oregelbundet rundad, nästan paraplylik. Stammen är vanligen ganska kort och grenar upp sig tidigt, vilket ger ett luftigt, brett valv över trottoaren. Avlövat på vintern känns trädet igen på just den glänsande, rödbruna barken och de släta, uppåtriktade huvudgrenarna som mot himlen bildar ett rent, något sopkvastliknande grenverk utan vresiga knotor.

Barken är artens säkraste signalement. Den är slät, blank och har en varm mahogny- till kopparröd ton som nästan ser polerad ut, särskilt i fuktig vinterbelysning. Tvärs över stammen löper rader av tydliga, horisontella porränder — lenticeller — som korkbruna streck eller upphöjda band runt omkretsen. På unga och medelålders träd dominerar den glansiga ytan; först på riktigt gamla stammar börjar barken spricka upp och bli mörkare och grövre vid basen. Den blanka röda stammen med sina vågräta band är det som oftast först får en betraktare att stanna upp — men nöt den gärna mot andra körsbär, eftersom flera släktingar (inte minst fågelbär) har en mycket likartad kopparröd, bältad bark.

Bladen sitter strödda (alternerande), är 7–12 cm långa, elliptiska till omvänt äggrunda, med en tvärt och långt utdragen spets. Kanten är skarpt och vasst sågtandad, med fint och spetsigt utdragna tänder. Nerverna är fjäderställda och tydligt parallella ut mot kanten. Bladskaftet är rödaktigt och bär — som hos körsbär i allmänhet — ett par eller flera små körtlar (knottror, oftast 2–4) nära bladbasen, värda att leta efter med fingret. Vid lövsprickningen är bladen bronsfärgade till kopparröda, övergår sedan i mörkt blankgrönt, och avslutar säsongen med en lysande höstfärg i karminrött, scharlakan och orange som hör till de pålitligaste och mest eldiga bland gatuträden.

Blomningen kommer tidigt, vanligen i april (i milda vårar redan i slutet av mars, i kyligare lägen en bit in i maj), ofta före eller precis samtidigt som lövet bryts. Blommorna är enkla (femtaliga, ej fyllda), klart rosa, och sitter samlade i täta, kortskaftade knippen (oskaftade skärmar med 2–6 blommor) längs grenarna så att hela kronan kan se rosaskimrande ut på avstånd. Efter blomningen bildas små, ärtstora stenfrukter som mognar till mörkt purpursvart under försommaren (juni–juli). Frukterna är beska och oätliga för människan men uppskattas av fåglar, och de är så små att de sällan smutsar ned trottoaren nämnvärt.