Fontänpil

Fontänpilen är ett medelstort till stort lövträd, oftast 10–15 meter högt (ibland högre), med en bred, rundad till valvformad krona som blir lika bred som hög. Det avgörande draget är de extremt långa, slanka grenslöjorna: huvudgrenarna sträcker sig snett uppåt och utåt, men från dem hänger årsskotten rakt ned i obrutna, gardinliknande draperier som ofta når nästan till marken och rör sig mjukt i minsta vind. Avlövad på vintern avslöjar trädet sin konstruktion tydligt — ett grovt, snett uppåtsträvande grenverk varifrån ett tätt nät av tunna, gulgröna till olivfärgade hängskott faller som ett ridå. Just de spagettiraka, oförgrenade och mycket långa skottoppen gör att silhuetten känns igen på långt håll, även utan blad.

Stammen är ofta kort och kraftig och delar sig tidigt. På unga träd är barken slät och grågrön till gråbrun. Med åldern blir stambarken grov, mörkt gråbrun och spricker upp i ett djupt, grovt nätverk av längsgående åsar och fåror. De tunna hängskotten har en helt annan, slät och glänsande yta i olivgrönt eller gulaktigt — färgen syns bäst på vintern mot en grå himmel och är ett bra kännetecken på avstånd. (De olivglänsande, kala skotten är framför allt fjolårsskotten; innevarande års skott är mer gröngula och kan vara fint korthåriga en bit in på sommaren.)

Bladen är smalt lansettlika, typiskt 10–17 cm långa och omkring 1,5–3 cm breda, alltså smala och spetsiga i båda ändar (ungefär 4–7 gånger längre än breda). Ovansidan är blank och friskt grön, undersidan blågrön till gråaktigt ljus av ett vaxlager (glaukt) som delvis nöts bort på äldre blad fram på sommaren — det är detta som ger hela kronan ett ljust, skimrande uttryck när vinden vänder bladen. Kanten är tydligt och ofta något oregelbundet sågtandad, och mittnerven syns tydligt medan sidonerverna är finare. Ett användbart men relativt drag: bladen är bara tunt håriga allra först och blir snabbt kala — stryk med fingret över ett utvuxet blad, det ska kännas slätt, inte silkeslent. Draget är säkrast tidigt på säsongen, eftersom förväxlingsarterna till slut också blir kala. Bladskaftet är kort. Höstfärgen är dämpat gulgrön till gul, sällan praktfull, och löven sitter ofta kvar länge.

Fontänpilen blommar på våren, ungefär samtidigt som bladen spricker ut (april–maj). I praktiken odlas trädet nästan uteslutande i honkloner, så man ser smala, gulgröna till gröngula honhängen (videkissar) några centimeter långa (ungefär 2,5–4 cm), mindre iögonfallande än buskvideväxternas yviga hanhängen. Eftersom honblommorna sällan blir pollinerade sätter trädet i praktiken nästan ingen grobar frukt; de eventuella små kapslarna är obetydliga. Det är alltså inte blomningen man känner igen trädet på, utan formen och bladen.