Kinesträd

Kinesträd är ett litet till medelstort lövträd, oftast 6–10 (ibland upp mot 12) meter högt, som gärna blir minst lika brett som det är högt. Kronan är bred, rundad till paraplylik och ofta lite oregelbunden och pittoresk — grenarna går ut tidigt och glest, så silhuetten känns luftig snarare än tät. Som ungt är det mer upprätt och glesgrenigt, men breder med åldern ut sig till en valvformad krona. Kvistarna är grova och styva. Avlövad på vintern känns trädet lättast igen på två saker: den breda, lågt förgrenade kronan, och de torra, ljust beigebruna lyktkapslarna och vippställningarna som sitter kvar uppe i grentopparna och prasslar i vinden.

Stammen är ofta kort och tidigt uppdelad. Barken är på unga träd slät och ljust gråbrun till svagt violettbrun. Med åldern blir den finfårad och något korkig, med grunda längsgående sprickor där en varmare orangebrun ton lyser fram i fårorna mot den gråare ytan.

Bladen är det som gör trädet otvetydigt: stora, parbladigt sammansatta och oftast 15–40 cm långa (någon gång ända upp mot 50 cm), med vanligen 7–15 (ibland upp mot 17) småblad sittande mittemot eller nästan mittemot varandra längs en gemensam bladskaftsstjälk. Småbladen är äggrunda till avlånga och spetsiga, och har en mycket karakteristisk kant — grovt, oregelbundet och vasst tandad, ofta nästan flikig, särskilt vid basen. Inte sällan är de större småbladen mot mitten av bladet själva uppdelade igen, så bladet ser delvis dubbelt parbladigt ut (men aldrig genomgående, som hos släktingen K. bipinnata). Bladen sitter strödda (alternerande) på kvisten, inte parvis. De spricker ut rödbrons- till svagt purpurfärgade på våren, är friskt gröna under sommaren och slår om till klart gult, ibland gyllengult, på hösten.

Blomningen är artens signatur och kommer ovanligt sent — högsommar, juli till augusti i svenskt klimat (i varmare länder redan i juni–juli), när nästan alla andra träd blommat över. Då fylls grentopparna av stora (20–40 cm), upprätta, glest förgrenade vippor med mängder av små, klargula, stjärnformiga blommor; kronbladens bas övergår ofta i en orangeröd ton, vilket ger blomställningen ett varmt skimmer (smeknamnet ”gyllenregn”). Efter blomningen bildas de minst lika iögonfallande frukterna: uppblåsta, trekantiga, pappersaktiga kapslar som ser ut som små lyktor eller lampskärmar. De är först ljusgröna, övergår ofta i rosa- till bronsbrunt och torkar slutligen till ljusbrunt — och sitter kvar långt in på vintern.