Mandel ’Robijn’

Mandel är ett litet träd, i Malmös gaturum oftast 4–6 meter, ibland mer buskformat eller uppstammat. Kronan är gles, öppen och något oregelbunden — inte tät och rund som en parklind, utan luftig med ganska få, spretiga huvudgrenar och rikt med korta, knöliga fruktsporrar längs grenarna. Sorten 'Robijn' har ett upprätt, halvöppet växtsätt och blir sällan stor. Avlövad på vintern känns trädet igen på just dessa täta, korta sporrgrenar med samlade blomknoppar, en silhuett som ligger närmare persika och plommon än körsbär. Grenverket är ofta lite stelt och kvistigt, och i de nakna grenarna sitter blomknopparna parvis eller i små klungor och väntar på den tidiga våren.

Unga stammar och grenar är slätt gråa, ofta med en svag rödbrun ton på årsskotten, och tydligt prickade av ljusa, små, runda till kort elliptiska porer (lenticeller) — ett släktdrag hos Prunus som hos mandel framträder som distinkta ljusa punkter på själva stammen och är väl värt att leta efter. Notera att det är frågan om små prickar, inte de utdraget vågräta, bandade lenticeller som i stället är så typiska för körsbär. Med åldern mörknar barken, blir gråsvart och spricker upp i ett rutmönster av små, oregelbundna block och fåror; stammen blir ofta vriden. Den gamla mandelstammen ser därför påfallande knottrig och rustik ut för att vara ett så litet träd.

Bladen är smalt lansettlika och pilliknande — långsmala, mot spetsen avsmalnande, 6–12 cm långa men bara ett par cm breda. Kanten är fint och jämnt sågtandad (inte grovt naggad), nervaturen fjäderlik och tydlig, och bladet är ofta hopvikt längs mittnerven när det är ungt. Ovansidan är glatt och friskt grön. Ett diagnostiskt knep: titta på bladskaftet, som ofta bär ett par små vårtlika körtlar (nektarier) nära bladbasen — typiskt för stenfruktsläktet. Höstfärgen är diskret, mest gulnande, och inget trädet bjuder på som sin styrka.

Blomningen är trädets stora ögonblick och kommer mycket tidigt på våren, innan eller precis när löven börjar slå ut, så att blommorna sitter på i övrigt bar kvist. Blommorna är femtaliga, ljust rosa till nästan vita, lätt doftande och sitter ensamma eller parvis tätt längs grenarna, nästan oskaftade — ett rosa moln på naken ved. 'Robijn' blommar rikligt och drar till sig bin. Frukten är formellt en stenfrukt men ser ut som ett litet grågrönt, sammetshårigt plommon. I stället för saftigt kött har den ett torrt, läderartat skal (mesokarp) som vid mognad på sensommaren och hösten torkar och spricker upp, och inuti sitter den hårda, grovt gropiga/fårade stenen — själva mandeln.