Purpurapel

Purpurapeln är ett litet träd, oftast 4–7 meter högt, som i gaturum nästan alltid odlas på stam med en rund till brett äggrund krona. Grenbyggnaden är tät och något oregelbunden – flera klena, sicksackande grenar utgår i vid vinkel och ger kronan ett yvigt, lite risigt intryck snarare än den raka stammens dominans man ser hos lind eller lönn. Avlövad på vintern känns den igen på sin låga, breda gestalt, det fina kvistnätet och de små, vinröda frukterna som ofta hänger kvar och skrumpnar på de yttersta kvistarna. Korta, knotiga fruktsporrar längs grenarna förstärker det knöliga, ympade vinterutseendet.

Stammen är slät och gråbrun när trädet är ungt, ofta med en svag rödlila ton och tydliga horisontella korkporer (lenticeller). Med åldern blir barken matt gråbrun och spricker upp i smala, fjälliga längsåsar, ibland med flagor som lossnar. Eftersom träden nästan undantagslöst är ympade syns ofta en förtjockad knöl eller skarp barkgräns på stammen där ädelsorten möter grundstammen, en bit upp.

Bladen är enkla, brett elliptiska till äggrunda, 4–8 cm långa, med spetsig topp och sågtandad till svagt flikig kant. Det mest diagnostiska är färgspelet över säsongen: nyutslagna blad är djupt purpurröda till brunröda, mörknar och gröngar under sommaren till mörkt brungrönt (sorter skiljer sig i hur länge purpurfärgen håller i sig – 'Royalty' behåller den nästan hela säsongen, 'Profusion' grönar tidigare), och slår på hösten om till röda, koppar- och orangeröda toner. Skaftet och ofta bladnerverna behåller en rödlila ton hela säsongen – en pålitlig detalj. Bladovansidan är matt, undersidan ljusare och i ungdomen ulligt luden.

Blomningen i maj är artens stora ögonblick: hela kronan täcks av enkla, femtaliga blommor, 3–4 cm breda, i karminrött till mörkrosa, som öppnar sig ur nästan svartröda knoppar. Blomningen är rikare och färgstarkare än hos vanlig apel och tydligt rödare. Frukterna är små äpplen, oftast under 2 cm, runda och körsbärslika, i mörkt vinrött till purpursvart, ibland med kvardröjande foderblad i toppen. De mognar under sensommaren och hänger ofta kvar långt in på vintern, uppskattade av fåglar.