Rosenhagtorn

Rosenhagtorn är ett litet träd, sällan över 6-8 meter, som man snarare läser av på sin form än på sin höjd. Kronan är tät, rundad och ofta nästan lika bred som hög, buren på en kort stam som gärna förgrenar sig lågt. Grenverket är karakteristiskt knotigt och stelt: korta, vinklade grenar som zickzackar utåt och slutar i styva kvistar, många av dem omvandlade till vassa tornar. Som gatuträd är den ofta uppstammad och formklippt till en jämn boll, men lämnad fri blir silhuetten bredkronig och lite risig. Avlövad känns den igen på just denna täta, stickiga och vinkliga grenstruktur, ofta med kvarsittande torra blomklasar och fröställningar (de fyllda sorterna sätter sällan frukt), och på sin blygsamma storlek som gör att den läser sig mer som en stor buske än ett skogsträd.

Hos unga träd är barken slät och gråbrun, ibland med en svag glans. Med åldern blir den mörkare, gråbrun till nästan orangebrun under, och spricker upp i smala, oregelbundna flagor och fjäll som ger stammen en sträv, lite skrovlig yta. Stammen är sällan rak och slät utan ofta något vriden och knölig, vilket förstärker trädets knotiga helhetsintryck. På riktigt gamla exemplar kan barken bli grovt fårad i längsgående strängar.

Bladet är det säkraste sommarkännetecknet. Det är litet, 2-5 cm långt, omvänt äggrunt till brett kilformat med bredaste delen ovanför mitten, och har en glansigt mörkgrön, nästan blank och något läderartad översida. Kanten är grovt och dubbelt sågtandad, och bladet är grunt flikat med oftast 3-5 trubbiga, framåtriktade flikar som bara skär en bit in mot mittnerven, aldrig nära ner till skaftet. Just denna grunda, mjuka flikning är central: bladet ser mer helt och rundat ut än hos den vanliga trubbhagtornen. Sidonerverna är raka och löper i huvudsak ut mot flikspetsarna, vilket bidrar till det grunt flikade, nästan hela intrycket – till skillnad från trubbhagtornens djupt flikade blad. Skaftet är kort. Höstfärgen är dämpad, gulgrön till brunaktig, och löven faller utan att bjuda på någon eldföreteelse.

Blomningen i maj-juni är hela poängen med trädet och det som gör det omöjligt att ta miste på. De allra flesta planterade rosenhagtorn är fylldblommiga sorter (oftast 'Paul's Scarlet') med täta, upprätta klasar av dubbla, mörkt rosa till glödande karminröda blommor som under ett par veckor klär hela kronan i färg. De doftar svagt och lockar insekter. Eftersom blommorna är fyllda sätter dessa sorter sällan frukt, eller bara enstaka. Hos enkelblommiga former och hos vildtypen är blommorna vita till ljust rosa med oftast 2-3 grifflar, och de följs på sensommaren och hösten av små, mörkröda, äppellika kärnfrukter (6-10 mm) som vardera innehåller 2-3 hårda kärnor.