Silverlönn

Ett stort, snabbvuxet träd som i gaturum och parker når 15-25 meter, ofta med en kort stam som tidigt delar sig i flera grova huvudgrenar. Kronan är bred, hög och påfallande luftig, ofta något oregelbunden eller vasformig. Grenstrukturen är artens signum: de grova grenarna stiger uppåt och utåt, medan de yttre kvistarna böjer av och hänger nedåt — silhuetten får därför en mjuk, sjok-aktig form med uppåtsträvande linjer som löses upp i ett hängande yttre. Veden är vek och spröd, så äldre träd tappar gärna grenar i storm och visar ofta beskärningssår och avbrutna stumpar. Avlövad på vintern känns trädet igen på just detta dubbelspel: en yvig, finkvistig krona där huvudgrenarna pekar uppåt men de tunna kvistspetsarna kröker ner, samt på de tidiga, knottriga blomknopparna som sitter i täta klasor längs kvistarna redan i mars (milda år redan i februari).

På unga träd och grenar är barken slät och silvergrå. Med åldern spricker stammen upp i långa, smala plattor som lossnar i kanterna och böjer ut sig, så att en äldre stam får ett flagigt, luggslitet utseende där grå och ljusbrun ton blandas. Det är en mer \"trasig\" och uppflagande bark än hos vår vanliga skogslönn, vars äldre bark är jämnare och mer finspråckig.

Motsatta, handflikiga blad, ungefär 8-16 cm långa (ibland upp mot 18 cm), med fem flikar. Det avgörande draget är inskärningarna mellan flikarna: de är djupa, smala och spetsigt V-formade och skär in mer än halvvägs mot bladets mitt, vilket ger bladet ett genomdraget, nästan flikbladigt intryck. Kanten är grovt och oregelbundet sågtandad, med tandningen tydligast på flikarnas övre delar. Ovansidan är ljust grön, men vänder man på bladet är undersidan tydligt silvervit-blågrå — det är därifrån namnet kommer. Skaftet är långt och ofta rödaktigt. På sommaren räcker det med en vindstöt: när bladen vänder sig blänker hela kronan silvrigt. Höstfärgen är blek, oftast ljust gul till gulbrun, ibland med inslag av rött, men sällan så lysande som hos rödlönn.

Blommar mycket tidigt, långt innan löven — i Malmö oftast i mars, milda år redan i februari — med små kronbladslösa blommor i täta gröngula till rödaktiga nystan som sitter direkt på de bara kvistarna. Frukten är de typiska lönnnäsorna — parade, vingförsedda klyvfrukter — och de är ovanligt stora (de största bland lönnarna), med de två vingarna ställda i en öppen, trubbig vinkel (oftast omkring 60–90 grader). De mognar och faller tidigt, ofta redan i maj-juni samma vår, medan skogslönn och de flesta andra lönnar bär sina näsor till hösten. Ser man en stor lönn fälla ovanligt stora näsor redan på försommaren är det antingen silverlönn eller dess släkting rödlönn — vänd då på bladet och titta på flikdjupet för att skilja dem åt.