Turkisk ek

Ett storvuxet, snabbväxande lövträd som i Malmö lätt når 15–25 meter och med åren kan bli ännu högre. Stammen är ofta rak och genomgående, och kronan brett äggrund till rundad med ett ganska tätt, jämnt grenverk. Avlövad på vintern känns trädet igen på de kraftiga, något stela kvistarna vars knoppar sitter inbäddade i en krans av smala, krokiga trådar — ett ruggigt, raggigt intryck i knoppspetsarna som ingen av våra inhemska ekar har. Unga träd håller dessutom ofta kvar bruna, vissna blad långt in på vintern.

Hos unga träd är barken slät och gråbrun. Med åldern blir den mörkt grå och spricker tidigt upp i ett djupt, regelbundet nätmönster av fåror. Det mest iögonfallande är att fårornas botten ofta lyser i en varm orange till rödbrun ton, så att den mörka, fårade stammen ser ut att vara strimmig av glödande sprickor — ett pålitligt kännetecken på avstånd.

Bladet är 7–14 cm långt, avlångt och ofta två till tre gånger så långt som brett (3–5 cm), med omkring 6–10 par – ibland fler – djupa men oregelbundna, ofta spetsiga och framåtriktade flikar som vanligen slutar i en liten uddspets — inte de mjukt rundade flikarna hos vanlig ek. Lobningen varierar dock kraftigt från blad till blad. Ovansidan är mörkt blank och påtagligt sträv, nästan som fint sandpapper, medan undersidan är ljusare och något gråluden; bladet känns läderartat och fast. Skaftet är kort men tydligt (inte nästan obefintligt som hos skogsek). Höstfärgen är dämpad gulbrun till rödbrun, och löven sitter ofta kvar länge.

Blommar på våren, i maj, med hängande gulgröna, vindpollinerade hanhängen samtidigt som bladen slår ut — diskret och lätt att missa. Frukten är ollonet och här finns artens säkraste signalement: skålen (ollonkuppen) är klädd i långa, mjuka, tillbakaböjda borst så att den ser raggig eller mossig ut, helt olikt de släta, fjälliga skålarna hos inhemska ekar. Ollonen är stora, upp till 2,5–4 cm, och mognar först under sin andra höst (omkring 18 månader efter blomningen) — vilket är ovanligt bland ekar.