Jättetuja

Jättetuja är som namnet säger ett stort träd - i sina hemtrakter på Nordamerikas västkust blir den tiotals meter hög, och även i Malmö växer den sig hög och kraftig där den får stå. Silhuetten är smal och regelbundet kägelformad, ofta nästan pelarlik, med en spetsig topp och grenar som hänger en aning i spetsarna. Lövverket sitter i platta, hängande solfjädrar av fjällklädda grenkvistar, vilket ger kronan en tät, draperad och något fransig yta. Eftersom det är ett barrträd står den grön och fullövad hela vintern - du ser aldrig en avlövad, naken grenstruktur. Nedtill kan stammen vara bar med åldern, men ofta är trädet grenat ända ner till marken om det fått växa fritt.

Barken är ett av de säkraste kännetecknen: varmt rödbrun till gråbrun, mjuk och trådig att ta på. Med åldern flagnar den och lossnar i långa, smala lodräta strimlor som kan dras loss som fibrer, och stammen blir grund-räfflad i tydliga vertikala band. På äldre träd är basen ofta något kannelerad, med grunda åsar och fåror som löper rakt uppåt.

Bladen är inte barr i vanlig mening utan små, fjällika och tätt tegellagda, så att hela grenkvisten ser ut som ett flätat, platt band. Ovansidan är mörkt och blankt grön året om - den brunfärgas inte på vintern. Det avgörande draget syns på undersidan: vänd en grenkvist och leta efter ljusa, vitaktiga teckningar (klyvöppningsband) som bildar en fjärils- eller flugslipsform mellan fjällen. Krossar du några fjäll mellan fingrarna doftar de sött och fruktigt, för många likt ananas - en bra extra ledtråd.

Jättetuja är sambyggare med små han- och honblommor på samma träd, blygsamma och lätta att missa, som visar sig på våren. Honkottarna är små, bara omkring en till en och en halv centimeter, avlånga till äggformade och uppåtriktade, med några få par omlott liggande fjäll. De mognar samma höst från gröna till läderartat ljusbruna och öppnar sig då i några få, tunna och avlånga fjäll som spretar utåt likt en liten knopp eller fågelnäbb.